Home    

Livsåskådning: Islam i Stockholms stift

 


Att islam blivit en del av det svenska samhället kan inte ha ungått någon. Moskéer finns i de större städerna och den allt större muslimska befolkningen sätter sin tydliga prägel på olika sektorer av samhället.


Det senaste, och kanske något förvånande, är att islam nu också på olika sätt gör sitt intåg i Sveriges största kyrkosamfund, Svenska kyrkan. Under hösten har vi sett tre märkliga exempel på detta.


 Imam predikar i Storkyrkan


Den 19/8 skrev domprosten Hans Ulfvebrand och Storkyrkans fyra övriga präster en stort uppslagen artikel på DN debatt, där de redan i rubriken hävdade: ”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner”. I motsats till vad Jesus hävdar om sig själv, att Han är den enda vägen till Gud (Joh. 14:6), hävdade de att det finns ”olika vägar till Gud” och att de därför ”inbjudit företrädare för olika religiösa traditioner till några av höstens gudstjänster i Storkyrkan”.


Syftet angavs att tillsammans med dem ”reflektera över våra olika vägar till Gud och Guds olika vägar till oss”. Så skedde också senare, då imam Muhammad Muslim söndagen den 30/8 höll en dialogpredikan i Storkyrkan tillsammans med prästen Ulf Lindgren.


Det måste kännas märkligt att som gudstjänstbesökare en söndag komma till en av Sveriges domkyrkor, och få höra en imam predika!


Det var i Storkyrkan Olaus Petri på 1500-talet spred det evangeliska budskap som han tillägnat sig i Wittenberg. Storkyrkan var den gången centrum för reformationens spridande i huvudstaden, men nu är samma kyrka sorgligt nog spjutspetsen för deformationsarbetet i Svenska kyrkan.


Bön mot Mekka i Stockholms sjömanskyrka


De senaste veckorna har också en annan kyrklig händelse uppmärksammats och vållat diskussioner. Biskopen i Stockholms stift Eva Brunne har föreslagit att Sjömanskyrkan i Stockholm med enkla grepp ska kunna göras om till en böneplats för muslimer, när tillfälle uppstår. Hon skriver på Stockholms stifts hemsida:


”Under ett sammanträde i februari med styrelsen för Sjömanskyrkan uppkom ett samtal om vad som är möjligt att göra om ett fartyg med besättning av en annan tro kommer och vill be. Vi resonerade kring frågan och det kom idéer och förslag. Mitt förslag var att temporärt göra rummet tillgängligt genom att till exempel märka ut riktning mot Mecka och flytta kristna symboler. Precis så som redan görs i gemensamma bönerum på flygplatser och i en del sjukhuskapell. Det är viktigt att det finns platser för bedjande systrar och bröder och vi visar gästfrihet och tolerans oavsett tro. Goda och bedjande människor av olika tro måste kunna mötas och hjälpa varandra.”


 Att den sanna kristendomen, där evangeliet om syndernas förlåtelse genom Gudamänniskan Jesus Kristus utgör centrum, står i motsatsställning till icke-kristen religion, är en sanning som är helt främmande för de ledande inom Svenska kyrkan.


T.o.m. i sekulär press har det reagerats på hur Stockholms stift lägger sig platt för islam. SvD´s ledarskribent Maria Ludvigsson skrev den 2/10:


”Biskop i Stockholm Eva Brunne vill hänga för ´kristna symboler´ som krucifix i sjömanskyrkan i Stockholm. Samt rita ut riktningen mot Mecka i samma kyrkas golv. Jag tänker främst på de kristna som flytt för sina liv för att få plats och rätt att utöva sin religion i ett kristet rum, sekundärt på svenska kyrkans överlevnad som kristet samfund. Därefter: Borde man inte vilja sprida sin övertygelse och tro till fler, om man nu tror på den? För att man önskar andra ska få det man själv fått genom sin tro. Inte hänga över de egna symbolerna!”


När de ledande inom svensk kristenhet är andligt blinda, är det tacksamt när journalister inom den världsliga pressen då och då kan föra fram det som borde vara självklart.


Islamundervisning i Jakobs kyrka


Stockholms domkyrkoförsamling arrangerar en fördjupningskurs i kristen tro i en av sina kyrkor, S:t Jakob.Den 15/10 var ämnet "Handlar Koranen om våld och hat eller om kärlek och förlåtelse?"


En muslimsk lärare i sharia (islams lagsystem), Shiraf Sebaie, föreläste. Naturligtvis framställdes islam som en fredlig religion. Vad arrangörerna inte hade räknat med var att den modiga kvinnan Mona Walter, somalisk invandrare och f.d. muslim, numera kristen, dök upp och började ställa besvärande frågor samt påpekade att Mohammed, alla muslimers ideal och förebild, var allt annat än fredlig.


Mona Walter skriver på sin blogg att arrangören, domkyrkokomminister Ulf Lindgren, då försvarade islam bl.a. genom att peka på korstågen som kyrkan gjort sig skyldig till.


När Mona Walter då påpekade att kristna aldrig dödat på uppdrag av Jesus, fick hon svaret att Jesus i Matt. 10:34–36 – där han säger att han inte kommit med fred utan med svärd – uppmanar till krig! Man häpnar över ett sådant okunnigt svar från prästen. Mona Walter skriver helt riktigt på sin blogg:


”Ulf förvränger denna vers betydelse. Vad Jesus verkligen menade är att om du följer mig kommer det att bli konflikter mellan dig och din familj om de inte accepterar ditt val. Jesus uppmanar inte alls till våld, krig eller död.”


Det kan förefalla märkligt att denne präst så ihärdigt ville övertyga seminariebesökarna att kristendomen varken är bättre eller sämre än islam – eller att biskopen vill märka ut böneriktningen mot Mekka i Stockholms sjömanskyrka, eller att en imam predikar i Storkyrkan.


Den som under de senaste decennierna följt utveckligen inom Sveriges största religiösa samfund låter sig dock inte förvånas över någonting längre. En sak är i alla fall säker: Svenska kyrkans ledarskap har lämnat biblisk och historisk kristendom långt bakom sig.


 


Lars Borgström




Comments