Home    

Krönika: Fördöm inte dem som pratar volymer

 


Hej på er! Jag är bloggande skådespelare och grafisk formgivare med brinnande intresse för politik, för Sverige, det svenska samhället och för världen. Jag är kristen och vuxit upp med Gud, Jesus och Bibeln från dag ett. Tron betyder allt för mig. Utan den är jag tom.
Mitt samhällsengagemang har funnit inom mig och grott för varje år som gått i mitt 31-åriga liv. Jag kan liksom inte hålla tillbaka lite, eller ens tänka bort, vad som sker i Sverige och i vår omvärld. Varför då inte ägna min första krönika åt något som är högaktuellt och berör oss alla. Jag pratar om den enorma flyktingvåg som sköljer genom Europa.


Inte på sjuttio år, alltså inte sedan Andra världskrigets slut, har vi skådat en sådan stor flyktingström som idag år 2015. Hundratusentals syrier lämnar varje dag sina krigshärjade hemländer för att söka bättre lycka inom EU, och då allra helst Tyskland och Sverige, de länder där antalet asylsökande är högst. För ett par veckor sedan skrev Migrationsverket att drygt 9300 personer kommit in i Sverige och sökt asyl, på bara sju dagar. I år antas upp emot 190 000 asylsökande komma hit. Många når sitt mål; de tar sig förbi landets gränser och vidare genom Migrationsverkets asylprocess och den allmänna byråkratins pappersdjungel. Men lika många, om inte fler, dör längs vägen, långt ifrån målet. Det är ju sextio miljoner flyktingar vi pratar om. Dessa sargade människors livsöden och deras långa resa mot trygghet kan vi bara tänka oss och aldrig förstå. Vi har en medmänsklig skyldighet att hjälpa människor i nöd.


Nu ska jag göra som Tony Irving. Ni vet, den där jurysnubben i ”Let´s dance”. Det finns nämligen ett litet ”men” i hela denna sorgliga berättelse. Inte så litet heller för den delen. Ett stort problem som löper som en röd tråd genom hela samhällsdebatten som rör migration och integration. Ett etiskt, socioekonomiskt, och kanske framförallt, känslomässigt problem. Flyktingsituationen väcker känslor och åsikter utan dess like. Den skapar medkänsla samtidigt som den fyller oss med, delvis berättigad, oro. Sverige blir rikare, i många aspekter, på att människor som flyr från krig och misär söker sig till vårt land. Men det går inte att frångå att det medför konsekvenser. Konsekvenser som en del gärna vill sopa under mattan genom att inte ta debatten, eller ens vilja vara mottaglig att förstå problemet och söka en slags lösning på det. Det handlar hela tiden om den politiskt korrekta åsikten, som idag är mer regel än undantag. Det handlar om åsiktskorridoren, som är idag smalare än någonsin.


Ett tydligt exempel på hur ”den rätta” åsikten styr och slår igenom i vårt land är när den s.k. kändiseliten, och andra framgångsrika företrädare i Sverige, visar hur äkta svensk godhet ska se ut. I kolonner manifesterar man i tidningar och i andra sociala medier för ett öppet och generöst Sverige. Man menar att vi har alla förutsättningar att ta emot ännu fler migranter än vad vi gör idag, att vi måste öppna våra hjärtan och, i indirekta ordalag, trycka tillbaka vår oro för allt vad en ökad flyktingström till Sverige kan leda till. Att stå upp för de utsatta ska vara en självklarhet och ett moraliskt ansvar.


Men utsattheten finns hos fler än de miljontals människor som idag flyr från Syrien. Den finns hos de många etniska svenskar som lever under svåra förhållanden. Förhållanden som oftast rör ekonomi, och som omfattar avsaknaden av egenförsörjning, jobb eller till och med egen bostad. När man skänker så mycket omtanke och omsorg till flyktingar som kommer hit som vi gör, så är det väldigt lätt att bre räkmackor genom att erbjuda olika samhällsförmåner och praktikplatser.


Det blir lätt att man klämmer åt medmänniskor som vågar tänka utanför de politiskt korrekta ramarna. Man lyfter allt fokus och lägger all kraft på att påpeka hur fel de har och hur smutsiga deras tankar och tyckanden är. Man stämplar dem som smygrasister. Ta exempelvis invånarna i den lilla, fattiga kommunen som tycker sig ha varken råd eller utrymme att ta emot ännu fler flyktingar än vad man gjort. Ta den gamla kvinnan på äldreboendet. Hur ska hennes behov tillmötesgås när hennes kommun lägger viktiga resurser på att ge tak över huvudet för de flyktingar som tar sig dit. Jag är så less på att man måste hålla käft och kväva det man inte får säga något om.
Liksom flyktingar har vi en rättighet att få leva i social och ekonomisk trygghet. Ingen, etnisk svensk som utlandsfödd, ska behöva leva i misär eller oroa sig inför varje dag som kommer.


Vi måste förstå oron i sin helhet, inte enbart oron bland dem som flyr för sina liv, hur märkligt det än kan låta.


 


Adam Salomonsson




Comments