Home    

Krönika: Det falska klimathotet

Det drar ihop sig till ett stort ståhej i Paris, när världens alla klimatombud ska försöka enas om hur det beramade 2-gradersmålet skall klaras av. Ett misslyckande innebär en miljökatastrof, får vi höra, men det hotet är falskt. Flera av världens kunnigaste klimatexperter menar att hotet är starkt överdrivet och att sanningen t o m kan vara den rakt motsatta: att mer koldioxid snarare är en fördel än ett problem. En högre andel koldioxid i luften är bevisligen bra för växligheten och jordbruket.


Det andra skälet till tveksamhet är att den motåtgärd som konferensen har i åtanke, nya ”klimatåtaganden” från enskilda länder, är ett dåligt skämt. Om hotet vore en realitet, är en global CO2-skatt den enda fungerande lösningen. Men några beslut av den arten är inte aktuella eller ens påtänkta. Ett nytt fiasko, en repris på kaoset i Köpenhamn, är en tämligen säker prognos.


Mot den bakgrunden kan man förstå de röster som hävdar att konferensens verkliga syfte är ett helt annat: att stärka FN:s makt med sikte på en världsregering. En slags statskupp på global nivå, med hjälp av mutor till fjärde världens diktaturer (i form av klimatbistånd).


Det är ingen nyhet att FN, EU och andra stora organisationer främst tänker sitt eget väl och ve, medan uppdragsgivarnas intressen kommer i andra hand. I sak är det, på den naturvetenskapliga sidan, klimatmodellerna och effekterna på havsnivån som står i centrum. Det enda vi med säkerhet vet är att uppvärmningen avstannat och inte alls utvecklats i enlighet med IPCC:s hotbild.


Detta kan vara en tillfällig paus, men fortsätter avvikelsen några år till är saken klar. Och att Al Gore bluffade om översvämmade storstäder är numera väl belagt. Inte ens Maldivernas existens tycks vara hotad. 


Till bilden hör också att många av de skeptiska forskarna betraktar det som ren hybris att tro sig kunna konstruera modeller som klarar av att förutspå klimatets utveckling på längre sikt än några månader. En av dessa kritiker är professor em Gösta Walin i Göteborg. Hans påpekanden har tigits ihjäl här hemma, medan kollegor i USA med liknande budskap blir hörda och faktiskt dominerar debatten.


En annan svensk naturvetare som ifrågasätter klimatdoktrinen är professor Lennart Bengtsson, som ganska nyligen ”kommit ut” som skeptiker, efter att tidigare ha delat den gängse hotbilden. I en intervju i Dagens Industri (20/10) presenteras han som Sveriges ”i särklass mest meriterade klimatforskare”, men inte heller han är numera så ofta citerad, sedan han begärt utträde ur klimatkyrkan.


Två av Sveriges kunnigaste naturvetare med koppling till klimatet underkänner alltså den förda politiken, med smärre gradskillnader (om vitsen tillåts). Ett för flertalet väljare säkert helt okänt faktum, eftersom medborgarna via press, radio och TV matats med mantrat att ”science is settled”.


Men de naturvetenskapliga aspekterna är, hur underligt det än kan låta, av underordnad betydelse. Den avgörande frågan är åtgärdssidan, analyser om hur ett eventuellt hot kan och bör bekämpas. I brist på förslag om en global klimatskatt blir alla andra åtgärder, t ex av Kyotomodell, meningslös symbolpolitik (därför att de enbart leder till att utsläppen omfördelas över globen, däremot inte alls reduceras).


Massor av miljarder har redan gått förlorade, till ingen som helst nytta. Om detta råder i realiteten stor enighet bland seriösa experter – återigen okänt för våra väljare. Orsaken är att vi har en väldigt maktlojal ekonomkår som tiger i offentliga sammanhang, men ibland talar klarspråk mellan skål och vägg.


Till dessa ”möjliggörare” hör läroboksförfattaren Klas Eklund och Marian Radetzki. Andra har kapitulerat efter initialt motstånd. Stefan Fölster utmanade sin arbetsgivare (Svenskt Näringsliv) genom att anordna ifrågasättande seminarier i ämnet, men tystades med hjälp av ett nytt (och självständigare) chefsjobb.


En annan tidigare kritiker, Runar Brännlund, professor i Umeå, lät sig också mutas till tystnad genom att erbjudas ett extraknäck som klimatrådgivare på Konjunkturinstitutet. Nu berömmer han KI:s second-best-analyser som tar den politiska doktrinen för given, i stället för att förutsättningslöst diskutera vad som bäst gagnar AB Sverige.


En trist slutsats: vi kan inte längre lita på forskarsamhället. Enligt principen att inte bita den hand som föder en, undertrycker många sina vetenskapliga insikter för att få del av det ymnighetshorn i form av forskningspengar som stått till buds. Med stöd av denna korrumperade (eller fegt tigande) kunskapselit har Sverige begåvats med ett helt nytt och kostsamt systemfel, som inget politiskt parti vågar ifrågasätta.


Notan för detta (och andra) systemfel övervältras på våra barn och barnbarn. De extremt stora samhällsekonomiska förlusterna mörkas med hjälp av Riksbankens nollränta och SCB:s felaktiga inflationsstatistik (se min första krönika).


I den optimistiska vågskålen ligger talesättet att ”sanningen sparkar”. Jag gissar för egen del att det hemska klimatspöket kan vara dött och begravet inom ett fåtal år. Vem hade trott att 8-årsmoratoriet DÖ skulle dödförklaras redan inom 10 månader, eller att världsmakten Sovjetunionen skulle implodera och kollapsa helt utan blodspillan?


Den självklara slutsatsen är att detta nya systemfel helt bör skrotas, genom att den godtyckliga politiska styrningen ersätts med konkurrens på lika villkor, d v s med samma skattesats för all miljöbelastande verksamhet, förslagsvis en särskild energimoms på 50-60 procent, men vanlig moms för de miljömässigt allra bästa alternativen, bl a bioenergi och solenergi.


Både miljön och Sveriges ekonomi blir vinnare och dessa vinster kan lämpligen satsas på att ge våra fattigpensionärer en värdigare tillvaro.


Åke Sundström










Comments