Home    

Vetenskap: Forskare ifrågasätter studie om barn som växer upp med homosexuella föräldrar

En studie av Henry Bos m.fl. som undersöker 6-17-åriga barn till lesbiska mödrar har publicerats i Journal of Developmental and Behavioral Pediatrics.


Den hittar inga större skillnader i relationer eller i följder för barnen mellan homo- och heterosexuella familjer. Därför har den snabbt fastslagits som uppenbarad sanning.


Mark Regnerus, professor i sociologi vid University of Texas at Austin och författare till en studie av barn till homosexuella, är dock inte övertygad.


Studien har emellertid sina goda sidor. Den fokuserar på par som är tillsammans stadigvarande (vilket många studier haft svårt att få fram, då homosexuella relationer är mindre varaktiga).


Den utgår också från ett representativt urval - något som kräver ett mycket stort urval om man skall få fram tillräckligt många homosexuella.


Man utgick från National Survey of Children’s Health som undersökte nästan 96 000 föräldrar med barn under 18 år. Bland dem fann man 95 lesbiska mödrapar som jämfördes med lika många heterosexuella.

Problemet är att när urvalet blir litet är det osannolikt att man skall kunna uppmäta betydande skillnader mellan grupperna. Skillnader framgick ändå, trots forskarnas påstående att inga skillnader bland barnen framkommit.


De lesbiska mödrarna uppgav oftare att de upplevde att deras barn är mycket svårare att sköta än de flesta jämnåriga, att deras barn gjorde sådant som bekymrade dem mycket, och att de var arga på sina barn. Effekten är i storleksordningen måttlig, alltså inte liten.

Författarna kallade detta "föräldrastress", trots att det inte mäter stress utan irritation och vrede. De försökte också ge fäderna skulden. Inte genom att hänvisa till hans frånvaro, (den kan inte ha någon betydelse, kommenterar Regnerus ironiskt) utan genom att spekulera över betydelsen av att en del av spermadonatorerna (kanske) är okända.

Studien visade att det finns ett samband mellan vad de kallar "föräldrastress" och känslomässiga problem, uppförandeproblem och vanor med hemläxor. Författarna försummar dock att dra slutsatsen att det finns en indirekt (negativ) effekt av kvinnliga samkönade hushåll på barnens utfall.

Regnerus påpekar att de mått på barnens välfärd som valts verkar allt annat än väl valda. National Survey of Children’s Health hade massor av variabler, men man har nöjt sig med några få, inklusive allmän hälsa, som inte kan förväntas förete så stora skillnader.


Man förbigår mått på skolframgång, skolproblem, deltagande i sport och fritidsaktiviteter, frivilligarbete, sömn, motion, mediakonsumtion, läsning, depression och mobbning. Frågan är varför inte alla dessa undersöktes.

Regnerus beklagar också att man bara frågat föräldrarna, istället för att gå direkt till barnen. Numera brukar man allt mera göra det.


Lísa Nilsson




Comments