Home    

Krönika: Konsten att förklara för en invandrare (tänk om det är fel ord) hur svensken framför sin mening, utan att säga något rakt ut!

Det ligger någon slags jordgubbsrabarberdoft över hela ”anrättningen" (av sägandet av det osagda som måste förbli osagt), som i sin tur ligger helt i tiden. - Ja ni vet vad jag menar... En slags rödgrön-röra av sött med surt, där det sura helt klart tar över på tungan och vägrar att sockras bort.


Utanför fönstret är det nu den tid på året när maskrosen är fullt i blom (även om vi vet att dess plats ska tas över av sommarblomstren). Därmed vet vi också (helt evidensbaserat) att maskrosorna kommer att ta revansch med sina inbyggda fallskärmar - som de hänsynslöst låter föras bort med vinden för att infiltrera odlad mark.


Maskrosen är ett ogräs, som jag personligen föredrar att äta upp, istället för ruccola i min sallad. ”Det enda sättet att stoppa dem, är i munnen” - altså, minskar därmed också chansen för dessa gräsmatts- och rabattmarodörer att faktiskt utveckla fallskärmar. 


...När vi satt samlade kring bordet och åt sist på ett ställe i Malmö, var vi två "härfrån" och fyra ”andra” damer. En av damerna kom från ett inom europeiskt land, och de andra tre från utomeuropeiska länder.


Där satt vi ”som var liksom härifrån från början” och försökte förklara hur vi pratar med varandra - egentligen, eftersom vi hade märkt att de som ”inte var härifrån från början” var alldeles för obehagligt och olustigt ”rakt på sak”. 


Jag sa: jo ni vet när någon ska diska så kan man inte bara säga det rakt ut. Ingen här säger: "du - kan du diska idag?", och pekar eller tittar på någon speciell! Utan man säger; "finns det någon här som kanske kan tänka sig att diska idag?" Med en betoning på ordet ”någon” så att "någon" vet att det är henne frågan är riktad till.


Den andra svenska tjejen skrattade och sa; ja exakt… och då svarar man: "kanske". Jo, för man kan ju inte bara säga till någon vad de ska göra, fortsatte tjejen. Det liksom bara inte går att göra så.


Det kan uppfattas som kränkande och att någon gör intrång på ens privata sfär eller försöker styra en att göra det man inte har lust med eller känner för.


Tystnaden var kompakt, och de fyra stirrade på oss. Fyra levande frågetecken.


Precis! sa jag då, det är inte så att man faktiskt kan bara stövla på och tycka något om vad eller hur andra ska göra eller hur de ska hjälpa till. Och när man pratar, är det viktigt att veta hur man ska betona det man säger.


För, att den som hör det man säger, vet ändå exakt precis vad man inte sagt, men menade. Helt Solklart! Fast de som ”inte är härifrån från början”, såg ännu mer förvirrade ut. Nu vågade den inom-europeiska damen fråga; jamen hur gör ni då på jobbet eller i skolorna om någon måste säga rakt ut, att man måste göra något? 


Hrmm, sa den andra tjejen som ”liksom är härifrån från början”, ja det är ju lite knixit så klart. Man kan ju alltid försöka säga rakt ut i luften utan att säga det till någon speciell. Sedan kan man för säkerhets skull alltid avrunda med ett; ska vi säga så då? Man liksom bara ”lyfter frågan” bara.


Men, sa hon som hade frågat precis, om inte alla fattar vad de ska göra? 


Haha, skrattade vi ”som liksom är härifrån från början”, jamen då blir det ju tyst så klart för att någon har ju klart gjort bort sig liksom och då är det den där tystnaden ”dööööö” - ”ja du vet” den pinsamma när alla himlar med ögonen. Sedan så tiger man liksom bara ihjäl det hela - så är saken ur världen.


Så när vi gick därifrån var vi, som ”är härifrån från början”, så ”himla glada” för att vi hade lyckats förklara för våra vänner från andra kulturer ”hur vi säger när vi säger” - som vi säger. (stark betoning på vi …).


Vi liksom bara visste att från och med nu skulle allt lösa sig helt i harmoni. Även om vi kände oss lite skyldiga att vi liksom hade glömt, att fråga dem om hur de gör där de ”kommer ifrån”, för att det hade varit mer rättvist - om vi hade gjort det - så klart.


Anna Emdenborg




Comments