Home    

Krönika: 1:a maj med skadeskjutna sossar

Det Socialdemokratiska partiet växte sig en gång starkt genom sin förmåga att möta människors oro för framtiden och ta upp de grundläggande trygghetsfrågor som stod människor nära. Utöver kampen för grundläggande demokratiska rättigheter lanserade man ett reformprogram som skapade folkhemmet med dess basala tryggheter.


Sjukförsäkringen, ATP-reformen, tryggheten i jobbet, övriga socialförsäkringar och hjälp till alla som föll utanför den generella välfärden. Landet var alliansfritt och hade förmåga att försvara vårt territorium.


Framgångsreceptet var i grunden att skapa ett tryggt samhälle för alla och då speciellt för de mest utsatta. I folkhemmet kunde alla känna trygghet.


Socialdemokratin var ett framtidsparti!


Partiet byggdes upp av människor med skit under naglarna som fått lära sig vad otrygghet innebar och som därför lärt sig kämpa för ett bättre samhälle. Jag tänker t.ex. på stora män som lantarbetaren Gunnar Sträng som cyklade runt på landsbygden och organiserade de fattiga och utsatta lantarbetarna. Jag sommarjobbade själv i början av 50-talet ihop med dessa arbetare så jag fick insyn i deras liv.


Arbetarrörelsen med Socialdemokraterna i centrum skaffade sig en unik politisk styrka genom att få arbetarklassens människor att organisera sig i fackföreningar och andra folkrörelser. I min ungdom stod partiet på sin topp och för mig som liberal framstod det som en oövervinnerlig kraft som jag hade enorm respekt för.


Men makt korrumperar. Ett politiskt parti som hade halva väljarkåren i ryggen fick mycket makt och kom därför att utöva en oemotståndlig lockelse på politikens opportunister och karriärister som började se dagens ljus på 60-talet. Med Olof Palme kom en ny generation politiker att börja ta över partiet och gradvis försvann inslaget av gamla arbetarkämpar med skit under naglarna.


Samtidigt hade de genomförda trygghetsreformerna börjat sudda ut de gamla klassgränser som svetsat samman arbetarrörelsen. Många tidigare grupper slutade att se sig som arbetare och upplevde sig allt mer som medelklass. Socialdemokratin har under denna förvandling gått från en ideellt arbetande folkrörelse till att bli den ledande yrkesorganisationen för den nya politiska adel som vuxit fram.


De ledande politikerna är inte längre gamla arbetare som kämpat på barrikaderna, utan har blivit mycket högt avlönade yrkespolitiker som aldrig gjort annat än arbetat med politik. Därmed har avståndet mellan politikerna och folket gradvis vuxit för att idag mest likna en avgrund.


Politikerna lever i sin egen värld och har skrivit sitt eget regelverk för hur det politiska spelet skall spelas. De har låst sig vid en gemensam värdegrund för yrkeskåren och de träffade den synnerligen odemokratiska Decemberöverenskommelsen för att skydda sina egna intressen. Politikerna har allt mer orienterat om sin lojalitet till västvärldens internationella härskarklass inom EU och andra odemokratiska överstatliga organ.


De har lärt sig tekniken att gömma impopulära politiska beslut bakom EU:s och FN:s anonymitet. Försvaret är i stort sett utraderat och istället gömmer man sig bakom den dominerande supermakt som under senare decennier startat nästan alla krig. När väljarna vill utkräva ansvar skyller politikerna lättvindigt ifrån sig. Vanliga människors otrygghet, maktlöshet och oro har S tappat kontakten med.


Årets förstamajtal uppvisade ett övertydligt bevis för hur rörelsen tappat bort det som en gång gjorde den till den ledande maktfaktorn i det svenska samhället. Socialdemokratin var under sin storhetstid arbetande människors garant för demokrati, trygghet och välfärd.


De frågor som idag är den största otryggheten och hotet mot välfärden för väldigt många människor, har de inget bra svar på. Istället ägnade de all kraft åt frågor som visserligen upptar många yrkespolitikers vardag, men som bland vanligt folk har marginell betydelse.


Fem tusen beredskapsjobb – prata om brist på visioner och probleminsikt!


Oförmågan hos hela den politiska yrkesklassen att kraftfullt adressera den otrygghet som skapats av frågor om islamistisk infiltration, massinvandring, integration, etniska motsättningar, avsaknad av försvar och det tilltagande förortsvåldet, har lett till framväxten av en ny folkrörelse som gjort den nya otryggheten till sin huvudfråga.


Precis som Socialdemokraterna en gång tog tag i människors oro och otrygghet har Sverigedemokraterna nu tagit tag i det människor upplever som hotfullt. Denna folkrörelse framstår allt tydligare som en ny politisk kraft i det svenska samhället som är på väg att beröva Socialdemokraterna initiativet i deras kärnfrågor.


Trots ett massivt fördömande av den nya rörelsen och en klappjakt i etablissemangets medier har den på kort tid vuxit sig lika starkt som Socialdemokrater och Moderater. Redan utgörs en majoritet av medlemmarna i den tidigare socialdemokratiska bastionen LO av personer som sympatiserar med dem.


Om inte trenden bryts och Socialdemokratin klarar av att adressera människors oro och otrygghet, kommer SD att ta över deras mångåriga roll som största parti efter nästa val.


Felet som den politiska yrkesklassen gör är att de bara stirrar sig blinda på att till varje pris förhindra att den nya folkrörelsen får det politiska inflytande som vore självklart om Sverige fortfarande var en demokrati värd namnet. Rörelsen kan idag representera i storleksordningen en miljon väljare.


Nu regerar ett kraftigt försvagat S med den övriga politiska adelns goda vilja, ihop med ett helt verklighetsfrämmande och av islamister infiltrerat Miljöparti som är fullständigt regeringsodugligt, allt för att undvika att släppa fram en fjärdedel av folkopinionen.


Vad S-politiker borde göra är att istället fråga sig varför väljarna strömmar till den nya rörelsen. Då skulle de finna massor av djupt oroade och otrygga människor som likt tidigare generationer vill känna trygghet och som vill få tillbaka sitt trygga svenska folkhem som en gång skapades av socialdemokraterna själva. Sedan skulle man se till att erbjuda väljarna bättre sätt att adressera denna oro och otrygghet.


Vad är 5000 skattefinansierade skräpjobb mot dansk socialdemokrati som tar människors oro och otrygghet på allvar.


Den svenska Socialdemokrati som idag firar 1:a maj är tyvärr inget framtidsparti utan bara en bleknande skugga från fornstora dagar utan några visioner för framtiden.


Lars Bern



Lars Bern har en doktorstitel från Chalmers Tekniska Högskola i teknisk fysik. VD Svensk Metanolutveckling, VD AB ÅF och samtidigt under fyra år VD för Svenska Miljöforskningsinstitutet IVL. VD för konglomeratet Incentive (senare Gambro). Rådgivare i miljöfrågor åt ABB. Intresseområden: Vetenskap inom fysik, miljö och medicin. Ledamot: Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin och under några år Kungliga Vetenskapsakademins miljökommitté. 


Lars driver en partipolitiskt obunden Libertariansk blogg




Comments