Home    

Gästkrönika: Därför visar vi abort-offer-bilder på offentliga platser(varning för starka bilder)

MRO-Människorätt för ofödda har just genomfört en kampanj i Uppland, Gästrikland och Dalarna, där vi visat bilder på abortoffer – små människor som dödats genom abort. Sedan 2005 har vi visat denna typ av bilder på offentliga platser, vanligtvis ett centralt beläget torg i en stor eller mellanstor stad. Och reaktionerna är vanligen desamma.


Många blir arga medan en inte helt obetydlig minoritet stöder oss. Av de som kommer fram till oss och säger vad de tycker är det inte sällan 50-50. I media är dock bilden av oss och våra kampanjer nästan uteslutande negativ.


Ibland blir vi också kritiserade av abortkritiker som menar att vår metod är omoralisk eller felaktig på något annat sätt. I det som följer kommer jag ganska utförligt förklara och försvara varför vi använder abort-offer-bilder på detta sätt.


Den sociala reformens historia  


Den sociala reformens historia är full av exempel på aktivister som stått upp för människovärdet genom att man levandegjort offren för övergreppen i fråga. Man har gjort det genom att visa offret i livet, i plågan och i döden.


Det kan gälla slavhandeln, barnarbete, övergrepp mot civila i krig, massdödande eller folkmord. Här har bilden ofta i form av fotografier spelat en helt avgörande roll för en positiv förändring. Exempelvis använde slaverimotståndare otäcka bilder som visade övergrepp på slavar. Konstnären  och slaverimotståndaren William Blake illustrerade soldaten John Gabriel Stedmans bok utgiven 1776 om hans äventyr i Surinam. Boken innehöll bland annat Stedmans vittnesmål om mord och tortyr på slavar.









Bildtext: Illustration gjord av William Blake. Slav som levande hängts upp med en krok i revbenen.


Även slaveriet i USA motarbetades genom obehagliga och autentiska fotografier. Slaven ”Gordon” hade brutalt piskats av sin ”herre” och sedan flytt. Han tog tjänst i nordstatsarmén där arméläkaren tog denna bild som sedan användes i opinionsbildningen mot slaveri.
 









Ett annat exempel på bildens makt är hur bilder på smutsiga barn i gruvor och fattiga barn utkastade i rännstenen skapade opinionen mot barnarbete i England.
 









Bilder spelade också en viktig roll i kampen mot rasismen i USA. Den kanske viktigaste bilden är den på 14-åringen Emmett Till som brutalt mördades i Mississippi 1955 efter att han sagt ”bye baby” till en vit ung kvinna.


Bilden på Emmets döda och söndertrasade kropp publicerades i Jet Magazine och skapade en chockvåg bland afroamerikaner och mobiliserade det som kom att bli medborgarrättsrörelsen.









Bildtext: Den 14-årige Emmet Till









Bildtext: Emmets mamma valde att ha begravningen med en öppen kista. Hon sa ”hela världen ska få se vad de gjort mot min son”.


Vi hade inte förstått omfattningen och grymheten i förintelsen av judar under andra världskriget om det inte vore för allt vidrigt bildmaterial som de flesta av oss är väl förtrogna med. De flesta historielärare i grund- eller gymnasieskolan tvekar inte när det gäller att visa mycket otäcka bilder och filmer om koncentrationslägren.









Exemplen kan mångfaldigas. Det är en självklarhet att bilder kommunicerar på ett sätt som ord inte alltid förmår. För att riktigt förstå allvaret när det gäller övergrepp och brott mot mänskligheten är bilder en absolut nödvändighet.


Det betyder inte att allt hemsk bör visas i bilder. Media visar sällan bilder på våldtäkts- eller mordoffer. Det behövs inte eftersom vår kultur kategoriskt fördömer sådant. Däremot är det vanligt och även nödvändigt att visa bilder på offren när kulturen i fråga avhumaniserar offren och trivialiserar övergreppen.


I de kulturer där övergrepp mot en viss grupp människor är laglig, institutionaliserad och allmänt accepterad har bildens makt gång på gång används för att åstadkomma moralisk och politisk förändring. De flesta resonerar på detta sätt när det gäller övergrepp som sker i andra kulturer och andra tider än ens egen.


Men så fort bilderna utmanar min egen kultur och mitt sätt att tänka ändras spelreglerna. Då kallas bilder på offren för ”propaganda” eller ”skrämseltaktik”. Många pro-nazistiska tyskar sa exakt samma sak när allierade soldater satte upp stora bilder från Auschwitz på husväggar i tyska och österrikiska städer.


MRO:s arbete


Vi i MRO är övertygade om att vi måste ta lärdomarna från historien på allvar. Vi är också övertygade om att varje människa, född såväl som ofödd, har ett stort värde och ett lika stort värde som varje annan människa.


Människovärdet har gång på gång framgångsrikt försvarats genom att aktivister som William Wilberforce och Martin Luther King vågat konfrontera sin kultur med bevisen för övergreppen. Som vi sett fungerar bilder av offren som bevismaterial som effektivt motverkat kulturens trivialisering av övergreppen.


Därför använder MRO bilder på aborterade ofödda barn. Vi gör det på vår hemsida och genom demonstrationer. Vi har också en lastbil med stora bilder på sidorna.
 

 


 


Abortbilder påverkar


Genom att visa bilder på aborterade ofödda barn, vill vi kommunicera två viktiga sanningar: Att det ofödda människolivet faktiskt är en människa och att abort är dödligt våld mot denna lilla människa. När man ser detta med egna ögon är det många som ändrar sin syn på abort. Många unga tjejer säger uttryckligen att de ändrat sig efter att ha varit inne på MRO:s hemsida. Här följer några sådana röster:


”Kollade på en film om hur abort går till. :( man blir helt deppig, det är fan skithemskt ju ! De bara sliter sönder fostret. Alltså jag tyckte alltid att abort va okej, men just nu vet jag inte vad jag känner.”   /Lea


”Jag ska skriva ett fördjupningsarbete om abort. Imorse sökte jag på "abort" på google och kom in på en sida som har fått mig att ändra mina åsikter… Jag ryyyser! Jag började gråta och var tvungen att stänga ner filmerna jag kollade på. Om en kvinna står och väger mellan att göra abort och inte.. visar man henne den videon jag såg, då skulle hon nog behålla barnet. Helt sjukt! …”  /Matilda


”Det var efter att jag hade sett dom bilderna som jag blev ännu mer emot aborter.” / Alexzandra
”Finns en sida på nätet, tror den heter abortnej eller nåt sånt. Har man kollat på den sidan, så gör man nog aldrig en abort! Där kan man verkligen se hur stora fostren är för olika veckor, man kan även se en film. Jag är ingen abortmotståndare, men efter att ha sett denna sida, ändrade jag uppfattning rätt snabbt kan jag säga!”  /Anna


”Jag skulle behålla barnet!!!!!!!!!! Utan tvekan framför allt sen jag så bilderna på abortnej.se” /Linny


Våra bilder räddar liv


Genom våra bilder och vårt stöd har kvinnor valt att inte göra abort och istället valt att föda sina barn. Här följer tre sådana exempel. Först en kvinna som skriver på ett internetforum till en annan gravid kvinna. Därefter följer ett citat från email vi fått från två tjejer vi stöttat.


”Ta en titt på det här. Det är GROVA bilder men det fick mig att ändra mig om en abort: www.abortnej.se.  KÄNSLIGA personer bör ej titta, jag vet att det är super jobbigt och jag har gråtit varje dag i 2 veckor nu men jag vet att behålla är bättre både för dig och barnet även om det inte verkar så just nu… jag har själv varit i samma sits för bara några veckor sedan, jag hade tid för abort o allt men efter lite forskning på nätet hur fostret ser ut i vecka 6 (som jag va i) så ändrade det mig helt… ”  /Anonym kvinna som försöker övertyga en annan gravid kvinna att inte göra abort


”Jag ville bara tacka igen för den stöttningen du gav mig för flera månader sedan. I november födde jag en liten flicka, och jag och min sambo kan inte vara lyckligare! Denna flicka finns till tack vare er hemsida. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka er nog...  Bifogar en bild på underverket! Varma hälsningar”


Men blir inte folk arga?


Alla som ser våra abortbilder reagerar inte positivt. En del blir provocerade och arga. Kvinnor som gjort abort eller män som ligger bakom abortbeslut kan reagera mycket starkt på våra bilder. Detsamma gäller sjukhuspersonal som jobbar med aborter. Vårt mål är förstås inte att göra människor arga.


Vårt mål är att kommunicera fostrets mänsklighet och abortens dödliga natur. Men visst kan vi förutse att vissa blir provocerade av detta. Om situationen tillåter dialog brukar våra motfrågor vara dessa:


Om abort nu är så acceptabelt och moraliskt oproblematiskt, varför blir du då så upprörd över att vi visar hur det ser ut?


Om du som kvinna har rätten att göra detta [abort] så har du väl en moralisk skyldighet att veta vad ditt beslut innebar?


Om alla redan vet hur det ser ut [vilket somliga hävdar], hur kommer det sig att många vi pratat med säger att våra bilder öppnat deras ögon för vad abort är?


Vi vet att detta är jobbiga bilder, men det är faktiskt vad som sker på våra sjukhus, och i alla andra frågor säger vi ju att det är viktigt att alla fakta kommer fram innan man fattar ett beslut. Vi vet att detta är jobbiga bilder, men för oss väger alltid människovärdet tyngre än att undvika jobbiga känslor.


Om sanningen om ett beslut är så jobbig att se, så borde man kanske inte fattat det beslutet?


Men vad säger vi till barn och kvinnor som gjort abort?


Vi kritiseras ofta för att kvinnor som gjort abort ser våra bilder och därav mår dåligt. Målet med att vi visar dessa bilder är förstås inte att någon ska må dåligt. Målet är att få kvinnor och män att välja livet, och inte välja att döda sina ofödda barn. Men vi förutser förstås att kvinnor som gjort abort (och män som har ansvar i ett abortbeslut) kan må dåligt av att se dessa bilder.


Vårt svar är tredelat: För det första är det cirka 40% av alla kvinnor som gjort en abort som kommer göra minst en till abort. Risken att en kvinna gör upprepade aborter är alltså mycket hög. Därför vill vi att kvinnor som gjort abort konfronteras med den otäcka verkligheten bakom ordet ”abort” så snart som möjligt.


Själva den jobbiga känslan av att se mänskligheten hos ett aborterat foster kan få en kvinna att på djupet tänka om. Med tanke på att liv står på spel menar vi att det är därför moraliskt befogad, ja kanske även en plikt, att visa detta för kvinnor som gjort abort.


För det andra så är vi övertygade om att verkligt helande efter en abort förutsätter att man på djupet förstår vad man gjort. Vi har flera vittnesmål från kvinnor som gjort abort och där abortbilder blev starten på en helande-process.


En kvinna sa: ”det var en sådan abortbild som fick mig att vakna upp ur 21 års förnekande”. En annan: ”Jag såg en abortbild och det fick mig att gråta i tre dagar. Det blev starten på mitt helande”.


För det tredje är det omöjligt med ”kirurgisk precision” i kommunikationen. Om vi skulle välja att inte visa abortbilder offentligt eftersom kvinnor som gjort abort skulle ta illa vid sig, innebär det att vi inte skulle nå en stor mängd kvinnor som inte gjort abort, men som i en framtid kommer hamna i en situation där abort ses som en lösning. Kan vi nå dessa kvinnor långt innan de hamnar i den situation ökar chansen avsevärt att de väljer livet. I praktiken står alltså kvinnors jobbiga känslor mot oföddas liv. Och då väljer vi livet, utan tvekan.


Hur ska vi då tänka om barn som ser våra bilder. Vi har ännu inte sett något barn traumatiserat av våra bilder. Men vi utesluter inte att det kan ha hänt. Rimligen finns det barn som tagit illa vid sig, fått jobbiga tankar och haft behov av en vuxens stöd i bearbetningen av dessa bilder.


Till skillnad från kvinnor som gjort abort, är barn inte vår målgrupp. Ibland viker vi ihop banderollerna när barn går förbi. Ibland har jag ställt mig i vägen mellan barnet och bilden. Men trots detta kan vi inte undvika att en del barn ser bilderna och mår dåligt av det de ser.


Vad säger vi om det? För det första så tror vi att barn reagerar annorlunda på bilderna beroende på hur gamla barnen är. 1-3-åringar förstår vanligtvis inte vad de ser. 9-12-åringar har några år kvar till puberteten och vi tycker inte att det är fel att de får konfronteras med det främsta offret för en liberal sexualsyn: det ofödda barnet.


Men 4 – 8-åringarna då? Här kan vi medge att dessa barn är för små för att behöva se detta, och de är tillräckligt gamla för att förstå tillräckligt för att bli illa berörda. I den bästa av världar skulle vi gärna undanta dessa barn från att se våra bilder.


Men även här tvingas vi välja. Ska vi nå ut brett till allmänheten, ska vi nå de kvinnor och män som har sitt ofödda barns liv och död i sin hand, ja då måste vi använda oss av demonstrationsrätten. Skulle vi avstå att visa dessa bilder på grund av födda barns känslor så skulle vi riskera att inte kunna rädda ofödda barns liv. Här tvingas vi välja: födda barns känslor mot ofödda barns liv. Och då väljer vi livet.


Mats Selander, ordförande för MRO-Människorätt för ofödda, och ordförande för Kristna Värdepartiet




Comments