Home    

Krönika: Industrijordbruket är ett större hot mot människans livsmiljö än klimathotet?

Småskaligt familjejordbruk


Det typiska småskaliga familjejordbruket i min barndom var en blandning av djurhållning och odlingar som kompletterade varandra. Åkermarken användes vissa år för att odla olika sädeslag och rotfrukter eller gräs för att bygga upp foderförråd åt de gräsätande djuren.


Första gången jag hässjade hö till djurens vinterfoder var jag bara 11 år. Andra år fick marken ligga oplöjd och återhämta sig som betesmark för gräsätande kor och hästar. Andra sekunda marker inhägnades bara och kunde ge betesfoder åt får. Djurens stallgödsel var den dominerande gödning som användes på åkrarna.


Den här typen av jordbruk var inget hot mot biodiversiteten, på ängar och betesmarker kunde mångfalden av växter frodas och gav de betande djuren en idealisk mix av olika viktiga näringsämnen. Något som sedan fördes vidare till människan via ett näringsrikt välbalanserat kött och mejerivaror.


Människor som levde av den mat som dessa jordbruk producerade hade få metabola sjukdomar. En intressant reflexion man kan göra är att många av de ogräs och blomster som frodades på de gamla gårdarna samtidigt är viktiga medicinalväxter som levererade en rad vitala beståndsdelar till främst djuren, men en hel del togs även tillvara av människor.


Idag kan vi köpa dessa växtdelar i vår hälsokostbutik, men hur många gör det? Under människans evolution före jordbrukets tid då vi var samlare och jägare fick vi i oss en rad av dessa växter som var viktiga för vår hälsa.


Industrijordbruket


Kraven på en ökad jordbruksproduktion som befolkningstillväxten medförde, gjorde att jordbrukspolitiken allt mer inriktades på hur man enklast kunde öka jordbrukets produktion. Det lilla familjejordbruket var arbetskraftintensivt och verksamheten var för liten för att kunna bära kostnaderna för en mer långtgående mekanisering.


Politiken blev att ta efter industrialismens modell för att nå högre produktivitet, vilket innebar hård specialisering och strukturering mot storskalig produktion. Problemet var bara att detta inte lämpade sig för ett levande system. Eftersom industrijordbruket inte längre bedrevs som en mix av odling och djurhållning, var det viktigaste ledet för maximalt utbyte en massiv insats av konstgödning.


Även om man hade djur kvar räckte inte det stallgödsel som uppstod. Ur denna strävan har vi idag fått ett industriellt drivet jordbruk vars långsiktiga konsekvenser vi nog inte riktigt insett.


De små familjejordbruken har tagits över av industrijordbrukare som lagt under sig stora markarealer där man odlar en gröda där mångfalden tidigare frodades. Resultatet är onaturliga monokulturer med hög produktivitet i ton per area. För att pressa ut det maximala börjar man redan på hösten före sådden med besprutning av långtidsverkande gifter för att ta död på allt ”ogräs”, oftast rör det sig om glyfosat (Roundup) som är det mest använda.


Utsädet som sedan planteras är även behandlat med gifter mot svampangrepp, insekter och annat. När sedan de gröna skotten kommer upp fortsätter giftbesprutningen, ofta med olika medel för att gardera sig mot giftresistens. Besprutningen med gifter och insektsmedel fortsätter ofta under hela grödans växtperiod för att strax före skörd ofta även bli avdödat med Roundup igen, för att göra det lättare att skörda.


När det gäller de omdiskuterade GMO-grödorna är användningen av Roundup ännu större och givetvis blir giftresterna i produkterna på motsvarande sätt större. Och detta gift finns inne i växterna och kan inte sköljas eller behandlas bort.


En konsekvens av den massiva giftanvändningen är att alla ”ogräs” som tidigare var bärare av en rad essentiella näringsämnen och en rad mikroorganismer i jorden försvinner. De stapelvaror i form av säd, vegetabilisk olja, socker/stärkelse m.m. som produceras innehåller därför mest en massa kalorier men är utarmade på andra näringsämnen, samtidigt som det finns spår av alla gifter som sprutats på grödorna.


Brittiska studier 2011 visade t.ex. att 97% av alla icke ekologiska mjölsorter innehäll giftrester. Det är dessa stapelvaror som sedan utgör de viktigaste råvarorna i den industrimat som når människors tallrikar.


Studier av jordbrukare som varit exponerade för Roundup har visad ökad förekomst av non-Hodgkins lymfomcancer, missfall och koncentrationsstörningar. Min egen hustru fick ett missfall efter att en åker bredvid vårt hus intensivbesprutades under en graviditet. Det kan vara en slump, men vi tror på ett samband.


Djurhållningen är ofta koncentrerad till enorma stallar där djuren går inne hela året och utfordras med olika former av kraftfoder och i bästa fall ensilerat gräs. Man ger majs och vete till gräsätare, vilket inte är deras naturliga kost och därför ger sjuka djur med långt sämre kött och mjölk än det som en gång kom från familjejordbruken.


Massiva insatser av antibiotika används för att hålla djuren gående och multiresistenta bakterier frodas. Därtill kommer rester av alla gifter som använts vid den industriella produktionen av djurfodret. Det behöver knappast påpekas att den pandemi av metabol sjuklighet som rasar har sina rötter i detta onaturliga industrijordbruk och den industrimat som det gett upphov till.


 Enda räddningen är tillbakagång till ekologisk odling


Resultatet av det långt drivna industrijordbruket är döende åkrar som förgiftas allt mer och utarmas på levande organismer som kännetecknar friska jordar. För att hålla produktionen igång har jordbruket fastnat i en spiral som hela tiden kräver ökning av konstlade insatser. På längre sikt kommer vi att få en jordförstöring som kommer att göra det svårt att upprätthålla dagens höga produktivitet.


Idag skördar vi frukterna av industrijordbruket och den näringsfattiga industrimaten i form av skenande metabol sjuklighet som är på väg att ruinera vår hälsovård. Imorgon kommer de allt sjukare jordarna inte ens kunna producera tillräckligt med kalorier om utvecklingen får fortsätta.


Jordbrukspolitiken måste skyndsamt börja orienteras om så att vi kommer tillbaka till ett ekologiskt balanserat jordbruk där odling och djurhållning åter kombineras och där gräsätare skall få sin föda genom att beta eller via hö och ensilerat gräs. Miljörörelsens propaganda mot köttet i kosten är ett stort svek, eftersom det bara kommer att förstärka industrijordbrukets destruktiva utveckling.


Animalier är en ytterst essentiell del i en hälsosam kost. Forskningen måste omorienteras för att hitta tillbaka till brukningsmetoder som minimerar giftanvändningen och som återskapare friska levande jordar fulla av viktiga mikroorganismer.


Vi måste även tillbaka till fria bönder som odlar vår mat lokalt i vårt närområde. Att Sverige är på väg att förlora sina mjölkbönder visar att utvecklingen går åt rakt fel håll. Beredskapen i vår livsmedelsförsörjning har inte varit sämre på hundra år.


Tyvärr har vi starka globala krafter som vill riva alla skyddande gränser för jordbrukare och som ser produkterna som vilka råvaror som helst. De stora globala företagen eftersträvar totalkontroll över världens livsmedelsmarknad genom att göra den beroende av deras patenterade grödor, kemikalier och gifter och genom öppna gränser där man kan spela ut olika producenter mot varandra och därmed pressa priserna.


De aktuella handelsavtal som nu diskuteras är i detta avseende ett stort steg i helt fel riktning. Det vi själva kan göra är att sluta med processad industrimat och fortsätta att köpa de ekologiska produkterna på livsmedelsmarknaderna så att producenterna tvingas till en allt större omställning. Den här utvecklingen har redan börjat och de globala livsmedelsjättarna är djupt oroade – deras makt är hotad.


Det är därför som artiklar om det meningslösa med att köpa ekologiskt duggar tätt i etablissemangets medier. Detta skall ni inte lyssna på, det är ren desinformation. Ekologisk mat är nästan undantagslöst nyttigare och innehåller långt mindre gifter.


Industrijordbruket är idag det största hotet mot en hållbar utveckling för såväl ekosystemet som för mänskligheten. Det är ett långt större och mer näraliggande hot mot våra liv och vårt välbefinnande än det klimathot som den politiska eliten och miljörörelsen snöat in på.


 Lars Bern 


Lars Bern har en doktorstitel från Chalmers Tekniska Högskola i teknisk fysik. VD Svensk Metanolutveckling, VD AB ÅF och samtidigt under fyra år VD för Svenska Miljöforskningsinstitutet IVL. VD för konglomeratet Incentive (senare Gambro). Rådgivare i miljöfrågor åt ABB. Intresseområden: Vetenskap inom fysik, miljö och medicin. Ledamot: Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin och under några år Kungliga Vetenskapsakademins miljökommitté. Lars driver en partipolitiskt obunden Libertariansk blogg


 


 





Comments