Home    

Krönika: Bortförklaringar från politiker utan moral

Tyvärr verkar måttet aldrig bli rågat när det gäller politikers och medias bortförklaringar av invandringens påfrestningar för landets alla medborgare oavsett etnicitet.



Jag kan bli imponerad över deras talang för vilseledning och bortförklaring av fakta, men deprimerad över dess konsekvenser, som väljare till vänster inte vill se. I Sydsvenskan 2016-08-18 var rubriken på en artikel ”Utrotad sjukdom tillbaka – det här behöver du veta om tuberkulos.”


Denna fruktade sjukdom, som ansågs utrotad under 70-talet, då vaccinationerna upphörde, har nu kommit tillbaka med full kraft, beräkningar finns på ca 100 nya fall/år, men mörkertalet är stort.


Orsaken är främst massinvandringen från länder där sjukdomen härjar. Men icke, den officiella och den politiskt korrekta förklaringen är att vi nu reser mer än tidigare och får skadeinsekter med hem i våra resväskor.


Invandrarna får inte pekas ut, de tillhör ännu en grupp i minoritet och måste skyddas från allt som kan stigmatisera denna viktiga väljargrupp. Jag undrar om svenskfödda i en framtid kommer att bemötas med samma omsorg, som dagens alla nyanlända, om vi då är en grupp i minoritet?


Sanningen skulle även här, som vid bilbränder, stenkastning, sexuella trakasserier, våldtäkter och allsköns kriminalitet, också kunna stimulera till fortsatt flykt till partiet, som alltför många väljare knyckt.


Att den nationella solidariteten vittrat ner, när den internationella har lockat allt fler av Olof Palmes efterföljare, är inget som bekommer dessa karriärpolitiker.


Jag förstår inte hur myndigheter kan ställa krav på vaccination vid resa ut till länder där allvarliga och smittsamma sjukdomar finns, men inte till resa in i landet från dessa länder?? Hälsoundersökning med screening för TBC och andra bakteriella sjukdomar borde självfallet vara obligatoriskt för alla som söker asyl.


Men icke, hälsoundersökning är i detta land frivilligt! Detta krav anses, som integritetskränkning, eftersom alla nyanlända betraktas som en utsatt grupp.


Att medborgare, inte minst på flyktingförläggningar, dagis/förskolor har smittats har inte samma grad av utsatthet enligt dessa identitetspolitiker eller också tänker de att det är smällar vi får ta, för att vi skall må bra i våra riksdagsbänkar.


Tyvärr har de inte varit på hembesök som jag till överfulla och överbelamrade lägenheter där ofta brister finns i städ/hygienrutiner. Anticimex har fullt upp med att bekämpa skadeinsekter, som sprids med ljusets hastighet.


Ökningen av resistenta bakteriestammar beror inte enbart på penicillin som överanvänds utan också på invandringen från sjukdomsbelastade länder.


Tänk om sjukvården hade haft stigmatisering som utgångspunkt inför forskningsprojekt, då skulle inga bromsmediciner ha tagits fram, ej heller några specifika behandlingsåtgärder. Preventiva insatser som saknar målgrupp är värdelösa.


Att skillnader finns i vårt DNA hade varit tabu, för vi är alla lika, men är man indränkt i identitetspolitik med kulturrelativism då finns ingen klokskap kvar hos politiker som makten har.


Martin Hedén skrev om hur gammalt folk berättade om familjen som fick tuberkulos och hur deras hus brändes upp, som citerades i inlägget ”Om ingenting och allt” 2016-08-20. I dag brännmärks däremot alla vi som tvivlar och protesterar mot den sanning som makthavarna befallt.


Harriet Larsson


Texten är återpublicerad från Harriets blogg





Comments