Home    

Kultur: Framgångsrik reklam som företeelse inkluderar och inte exkluderar grupper

 Hur kan då företag gå med på att deras intjänade slantar ska gå till politisk propaganda? Ofta har företagaren inget val, typ när hans företag är ett franchiseföretag som t.ex. en eller flera ICA-butiker. Det är huvudkontoret för ICA som har valt att propagera för mångkultur i sin reklam, inte den enskilda butiksägaren.


Titta på amerikansk reklam, den alienerar inte någon. Tvärtom så är den inkluderande. Om det är en scen med en svart man och en vit kvinna, så är det en scen med en vit man och en svart kvinna, typ som i Coca-Colareklamen.


Annars så skulle ju inte företagen tjäna några extra pengar, det behövs inget geni för att förstå det. Jag hävdar att dem svenska företag som går all-in på ensidig mångkultur i reklamen snarare förlorar pengar.


Uppemot 33 procent av svenska folket är trötta på att matas av uselt gjord reklam som politiserar mediet. Som om det inte vore nog med programvalet som TV-medierna väljer ut. 33 procent har ingen egen åsikt och är lättförledda. Och 33 procent myser när de ser det färdiga resultatet. Så tror jag att det ser ut.


Anledningen till att svensk TV-reklam är så uselt gjord är i och för sig en historia för sig själv. Även TV-serier och filmer gjorda i Sverige håller en mycket låg klass. Därför så tror jag att de som jobbar med TV- och reklammediet i Sverige är ovanligt slätstrukna personer, eller med andra ord politiskt korrekta personer som saknar varje form av karisma.


Det är inte hela sanningen. När alla i medieeliten tycker likadant så försämras resultaten, för det finns ingen konkurrens inom medieorganisationerna. Finns det något land som har så många betonghäckar som sitter lika säkert som i Sverige?


Det är på grund av LAS (Lagen om anställningsskydd). För trots allt så finns det viktiga personer i svensk medieelit, som har karisma. Björn Ranelid till exempel har karisma så att det sprutar ut ur öronen på honom. Men dessa tycker också alla likadant eller håller käften.


På Luleå Tekniska Universitet institutionen för konst, kommunikation och lärande, har de en kurs som heter ”Musik- och reklamproduktion i TV” och som ger 7,5 Högskolepoäng. Grundläggande behörighet för att få gå kursen är en fortsättningskurs i TV-produktion på 22,5 Högskolepoäng samt Medieteori och metod 1 på 7,5 Högskolepoäng.


Kursplanen är fastställd av universitetslektor Oskar Gedda och reviderad av prefekt Monica Johansson. Oskar Geddas doktorsavhandling heter: ”Utbildningskultur – lärande i högre utbildning”. Monica Johanssons doktorsavhandling heter: ”Teaching mathematics with textbooks: a classroom and curricular perspective”. Monica Johansson uppfattar jag som mer inriktad på grundskolan.


Ingen skugga ska falla på dessa två fackmän. Utifrån det jag har läst eller ögnat igenom av deras doktorsavhandlingar, så politiserar de inte institutionen de jobbar på. Monica Johanssons avhandling är absolut välgrundad och bra, och detsamma gäller Oskar Geddas avhandling. Deras avhandlingar är så objektiva som de kan bli utan att förlora sin skärpa. Deras avhandlingar har alltså poänger.


Man får leta någon annanstans för att hitta orsaken till att reklammakarna politiserar den reklam som de mot alla odds lyckas kränga till olika företag. Förklaringen hittar vi nog i LAS (Lagen om anställningsskydd). Genom att man skolar folk för reklam-yrket kan företagare och reklamföretag inte välja vem de vill anställa.


Det innebär att eldsjälar, utan annan utbildning än en gedigen dos tittande på amerikanska filmer, inte kan anställas trots att de förmodligen skulle göra ett många gånger bättre jobb än dem reklammakare som utbildats. En åttaåring skulle göra ett bättre jobb, därför kan jag veta det.


Roger M. Klang




Comments