Home    

Livsåskådning: Tankar om Gud, lidande och tröst

Finns Gud?


Eller styrs våra liv bara av slumpen?


Troende, ateist eller är vi bara lite anonymt så kallade nattkristna?


Tomas Tranströmmer (1931-2015) skriver så vackert i en av sina dikter om att ”alla frågetecknen sjöng om Guds tillvaro.”


Författaren och professor Stefan Einhorn talar om två åsiktsriktningar i sin bok ”En dold Gud” i den sista delen skriver han om Gud som förklaringsmodell till två olika uppfattningar


Antingen är Gud bara en biokemisk process i hjärnan, som skall skydda intellektet mot meningslöshet och otrygghet, känslor som kunnat orsaka människosläktets undergång.


 Eller också finns Gud!


(Einhorn 1998)


 Biokemisten och nobelpristagaren Jacques Monod (1910-1976) får representera den första uppfattningen. Han anser att vi har ett universum som är dövt för människans musik, likgiltigt för hennes förhoppningar, liksom för hennes lidande och brott.


 När min far dog 67 år gammal, kände jag av universums ”likgiltighet.”


Spaden stod kvar i potatislandet, blåblusen hängde på väggen i källaren, bredvid fisknäten och på golvet stod en plasthink med några ensamma fiskfjäll på kanten.


Ibland kan en dikt, eller några rader från en bok synliggöra känslan av likgiltighet och ge den liv.


 ”Vi har tvättat båten. Den ligger upp och nedvänd i gräset.


Vagga, sarkofag.


Nu är båtens ägare inte mera här.


Han rullades bort till ett vitt och tyst rum.


Det blåser på hans ö och den röda hinken


kan inte stå stilla.


i mörkret rullar den omkring som berusad,


slår mot berget som en trumma


medan mörkret tätnar.”


(Wikholm)


Här bekräftas känslan över tidens gång och över sorg över död, med bilder av en båt och en ilsken röd plasthink, som bara skramlar.


 Den andra uppfattningen om att Gud ändå finns, får professor i teoretisk fysik Freeman Dyson f 1923 representera när han säjer …. ”då vi tittar på universum och identifierar de många tillfälligheter som samverkar till vår favör, tycks det nästan som universum på något vis visste att vi skulle komma.”


Francis Collins, forskare, genetiker kallar vårt DNA för Guds instruktionsbok, i boken ”The lanquage of God” presenterar han som forskare bevis för sin tro. Boken blev New Times bestseller när den kom ut under2006.


Evolutionens syfte är att i hård konkurrens sprida våra gener.


Kanske spridningen underlättas om organismen de bor hos är mer ”moralisk” då borde den moraliska strategin segra.


 Men tänk om det är tvärtom?


 Kommer beskedet först när vi lämnat allt som är och kanske förstår varför vi var här?


Eller är död att lämna all insikt och bara vara ingenting?


 Teodicéproblemet, lidandets gåta, har kristna reflekterad över i alla tider.


Förklaringsmodellerna har formats efter rådande paradigm.


Under det senaste seklet har vi hänvisat till Guds straff, omgivning/miljö till disponerande gener.


Inom vården har mycket hänt, när det gäller bemötandet av svårt sjuka och döende patienter.


Från en rond som tyst gick förbi rummet där patienten behövde den bäst, till öppenhet och delaktighet i ett möte utan falsk tröst, när vården är som bäst.


 Genom erfarenhet från min yrkestid, vet jag att med enbart kunskap når vi inte ända fram.


Vi kan aldrig på riktigt förstå en situation som vi aldrig befunnit oss i själva.


Äkta kunskap finns hos de som drabbats av livets mörka sidor, men nära kommer de som har förmåga att bara sitta tyst, vara nära och vid behov lyssna med öppna sinnen.


 Något som ibland oroade mig under yrkesåren var att budskapet från snabbutbildade beteendevetare, motivationskonsulter och livsstilsgurur var skrämmande likformigt.


Vi skall alltid tänka positivt, trots arbetslöshet, klasskillnader, fattigdom och sjukdom och så faller belysningen bekvämt på den drabbades sinnelag, inte på livets hårda omständigheter och samhällets förändringsmöjligheter.


Tyvärr fick denna åkomma även spridning in i sjukvården.


 Cancer och svåra sjukdomar kan av den som lite förstår, beskrivas som möjlighet till ett mer fördjupat och fulländad liv.


För de som överlever vill säja.


Ilska, sorg, rädsla och övergivenhet och andra äkta känslor begravs under falsk glättighet, som tynger den drabbade mer än lyfter.


 Falsk tröst bara ökar ensamheten.


Det finns alltid ett ljus i tunneln”,


Det kommer nog något gott ur detta,”


Du får säkert nytta av dessa erfarenheter”


Kanske bottnar dessa uttalanden i, att vi alltid vill se någon mening med skeenden, även med de meningslösa?


Förklaringen är däremot mycket enkel som den lilla flickan med obotlig cancer säjer i boken ”Efter flera tusen RAD” som hennes pappa skrev efter hennes död.


Det här har jag fått för jag lever.” (Ekner 1974)


När vi inte längre behöver vara tacksamma över vår hälsa då kroppen sviktar, händer det att personer i ens omgivning kräver att man skall vara extra tacksam och njuta mer av naturen, den goda maten och så vidare, än andra icke drabbade.


 Jag minns repliken från en ung kvinna med obotlig cancer, med två små pojkar hemma som hon måste lämna kvar. Hon hade besök av en moster som tyckte att hon i alla fall kunde njuta lite av vårsolen som värmde.


Den skiner väl på Dig med” svarade kvinnan kort.


 I litteraturen kan vi känna igen oss och lidandet kan få bekräftelse istället för att det förhärligas eller förringas.


I boken ”En gång skall jag ta mig någon annanstans” skriver Karin Thunberg ”…..för varje sak som händer i mitt liv förstärks känslan att vi måste värna vår rätt att slippa bli bättre människor, Verkligen slåss för det ….som canceröverlevare skall man förändra sitt liv, bort med all negativ stress, sortera ut det viktigaste, gå på yoga, odla kryddträdgård, så faen heller! I bästa fall kan man få förbli likadan….” (Thunberg 2011)


Läkaren, författaren PC Jershild har fångat lidandet mycket fint i boken ”En gammal kärlek” med orden ”…. När lidandet är lagom är medlidandet som störst. Ett stort lidande värjer vi oss för ….att lida stort och mycket tar många som en provokation mot vår integritet. Den lidande begär helt enkelt för mycket av sin omgivning….” (Jershild 2004)


För att minska på provokationen och avvärjningen tvingas många svårt sjuka att förminska och förringa sin sjukdom så inte omgivningen skall tröttna och ta illa vid sig.


Priset blir ökad egen tyngd.


Vi förråder oss själva.


Äkta stöd och värme kommer från dem som tyst kan lyssna och ta emot sorgen, smärtan, vreden och hoppet utan att skuldbelägga och tala om livsfördjupning. För om den kommer, så växer den fram hos de drabbade själva.


 Få ord som ” Jag ser att du har ont,” ” Jag förstår inte heller vad livet menar” eller bara finnas bredvid utan ord som kan slingra fel.


Bekräftelse ger lidandet handtag så det blir minde tungt att bära.


 Harriet Larsson


 




Comments