Home    

Den svenska modellen för en begränsad statsmakt

Det lilla landet Sverige framhålls ofta som en förebild i debatter om ekonomisk politik. Vänsterpersoner över hela världen, nyligen Bernie Sanders, säger att den här nordiska nationen utgör ett exempel som bevisar att en stor välfärdsstat kan existera i en rik nation.


Och eftersom olika databaser, exempelvis IMF:s omfattande databas, visar att Sverige är relativt rikt och också att regeringen har en enormt stor statlig budget, så är detta påstående ganska rimligt.


Det händer ibland att vänstermänniskor till och med menar att Sverige är en relativt rik nation just på grund av dess stora sociala sektor. Men de som påstår detta gör sig inte besvär med att lägga fram några fakta eller bevis.


Jag har fem svar när jag får frågan: Varför-kan-vi-inte-vara-mer-lika-Sverige?




  1. Sverige blev rikt när staten var liten. Fram till omkring 1960 var den offentliga sektorn faktiskt mindre än den offentliga sektorn i USA. Och så sent som 1970 hade Sverige mindre fördelningspolitik än USA hade 1980. 





 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



  1. Sverige kompenserar sin dåliga skattepolitik med att ha en mycket aktiv reglering enligt marknadsekonomi på andra områden, som handel, lagstiftning, finanspolitik och reglering av lagar och äganderätt. I själva verket har Sverige mer ekonomisk frihet än Amerika med hänsyn till ej skattefinansierad verksamhet. Samma sak gäller i Danmark. 





 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



  1. Sverige har genomgått långsammare ekonomisk tillväxt allt sedan den växande välfärdsstaten ledde till stor ökning av statens utgifter. Detta har resulterat i att Sverige har förlorat sitt försprång i jämfört med andra nationer och även jämfört med minskat BNP per-capita. 




 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



  1. Sverige försöker reparera skadan som uppkommit på grund av en stor stat, genom att införa reformer som ska gynna marknaden. Med början på 1990-talet har det förekommit skattereduktioner, perioder med sparkrav på offentliga utgifter, upprättande av privat pensionssparande och genom att ge alla i landet fritt val av skola för barnen. 




 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



  1. Sverige ser inte så bra ut, med tanke på att amerikaner med svenskt ursprung producerar 39 procent mer per capita än de svenskar som stannade kvar i Sverige. Fattigdomsförekomst är till och med lägre hos svenskamerikaner jämfört med infödda svenskar.





 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Sverige – en översikt


Själv anser jag att ovanstående information är mycket stark. Men jag erkänner samtidigt att dessa fem punkter inte alltid räcker till för att ändra folks åsikter och påverka dem, eftersom det hel kan blir för mycket information att ta in och smälta.


Därför har jag alltid tänkt att det skulle vara användbart att i bild kunna visa varför Sveriges erfarenhet faktiskt är ett argument mot en stor stat.


Och tack vare professor Deepak Lal från UCLA som skrev ett kapitel i en utmärkt bok om skattepolitik, publicerad av en brittisk tankesmedja, har min önskan uppfyllts. I sitt kapitel har han noterat att Sveriges ekonomiska framgång bromsades upp när en stor stat infördes i ekonomin:



”Fastän den svenska modellen framställs med syfte att bevisa att en hög nivå av social trygghet kan finansieras med skattemedel från vaggan till graven utan att skada ekonomin, är detta påstående falskt (se figur 1). Den svenska ekonomin växte från 1870 till 1950 snabbare än i andra industriländer och landet blev teknologiskt ett av de mest framstående och rika i världen. Men från 1950-talet ökade den svenska ekonomiska tillväxten långsammare än andra industriländers ekonomiska tillväxt. Orsaken är att välfärdsstaten expanderade och att de offentliganställdas antal ökade på bekostnad av antalet privatanställda. Efter andra världskriget ökade arbetskraften med omkring en miljon. De offentliganställda var 700 000, de privatanställda 155 000. Att den effektiva privata sektorn har trängts undan av den svällande ineffektiva offentliga sektorn har varit typisk för Sverige i nästan ett halvt sekel. Från att ha varit det fjärde rikaste landet i OECD 1970 har Sverige flyttat ner till plats 14. Det är bara Frankrike och Nya Zeeland som har fallit mer i välstånd relativt sett."



 


Se figur 1 som klart visar att det som var bra för Sverige (ökande relativt välstånd) blev möjligt under tiden för fria marknader och liten stat, och att det som var dåligt för Sverige (fallande relativt välstånd) hör samman med införandet och tillväxten av välfärdsstaten.


Men bara för att göra saken uppenbar för de offentliga personer som eventuellt läser detta, markerar jag med rött perioderna för fri marknad respektive perioderna för välfärdsstat.



 


 


 


Figur 1: BNP per capita, Sveriges i relation till genomsnittet av sexton industriländers 1870-1997. Konsumentprisindex 1913=1


 


Som man kan se är faktiskt diagrammet professor Olle Krantz förtjänst. Version 1 från professor Lals kapitel är en reproduktion, så tyvärr är de två staplarna på diagrammet inte helt tydliga.


Men allt man behöver veta är att Sveriges relativa ekonomiska ställning föll betydligt mellan tiden från det att välfärdsstaten infördes till mitten av 1990 (enligt de data från jämförelse mellan länder som fanns tillgängliga när Krantz gjorde sina beräkningar). 


Man kan också se, om det nu säger något, att Sveriges ekonomi gick ner under andra världskriget. Det ligger ingen annan lärdom i den observationen, än att det aldrig är bra att få sina fabriker bombade.


Men poängen, som förhoppningsvis är övertydligt, är att en stor stat är receptet på en relativ ekonomisk nedgång. Vilket kanske förklarar varför svenska lagstiftare under så där 25 års tid har försökt att rätta till en del av dessa misstag.


Dan Michell


 


 


Daniel J. Mitchell är senior fellow vid Cato-institutet som inriktar sig på skattepolitik/skattereform, internationell tävlan på skatteområdet och den ekonomiska bördan som statens utgifter utgör. Han ingår också i styrelsen för ”Cayman Financial Rewiew.”


 


Återpublicerat från Dan Michells blogg.


Översättning:Gullan Malmquist


 


 




Comments