Home    

Krönika: En berättelse från nummer 79356 i Israel!

 Detta minne, från en berättelse för ett par år sedan, har fastnat och pockar på att nå ut till fler.


Du som kanske läser detta bidrar till att fånge nr 79356 får medkänsla och stilla upprättelse från tunga ungdomsår.


Vet Ni vad min mor var mest ledsen över?” Avslutade Nathan sin berättelse om sin mor, Leah Monowitz, som mirakulöst överlevde förintelselägret. Jag hade förmånen att ha Nathan, historiker/ forskare från Israel som gäst en helgdag i december tillsammans med min dotter och måg.



Leah Monowitz  today
           


 


 


















Leah (Lola) Monowitz idag


 




Leah Monowitz 1
                           




 


 


 










 








Fånge nummer 79356




Leah Monowitz 1946




 


 










 








Leah (Lola) Monowitz efter kriget i Tyskland 1946


Nathan berättade om sin familjs historia med önskan om att fler kunde få ta del av den.


Han deltog tillsammans med sina studenter i ett kunskapsutbyte på en gymnasieskola, där min äldsta dotter är religionslärare med stort engagemang för samverkan och utbyte av erfarenheter mellan unga i sin skola och ungdomar i andra länder med andra religioner.


Att förstå och lära känna ”den andre” är enda vägen framåt, svårast har de med en religion som inte vidkänns några andra.


 För första gången berättade Nathan för utomstående om sin familjs mörka förflutna.


Nu har även delar av denna berättelse publicerats i en tidning. Jag hade inget svar när det ofattbara kommer så nära, med bilder från en barack och på en arm med siffrorna 79356.


Nathan fortsätter ”det var att hon aldrig fick tacka familjen som räddade min fars liv och medfången som räddade hennes eget.”


Nathans mor bodde i Polen med sin mor, far och syskon, när kriget bröt ut. Han berättade vidare från familjens minnesbank, om förföljelser och ökad rädsla bakom stjärnan på bröstet, när levnads-utrymmet krympte.


Nathans mor, Leah talade aldrig om sin bakgrund, först när Nathan var vuxen kom det små glimtar från det obegripliga, som han kunde forma till en berättelse om sina föräldrars öde.


Att glömma, sudda bort det mörka och ofattbara som fanns bortom all mänsklighet, kanske var enda sättet att orka fortsätta livet, som inte förlorades i lägret.


 Transport stående, tätt packade i boskapsvagnar där behoven fick rinna rakt ner på glesa golvbrädor. Barn som gråter, vuxna med rädda ögon och den syrefattiga luften fyllt av jämmer från hopp, som både lever och har dött.


Tanken på att jag med små döttrar finns i en boskapsvagn tar bara slut, det ofattbara får inget fäste i hjärnans synapser. Många dog på vägen och behövde aldrig läsa inskriptionen ”Arbeit macht frei.”



SS barrack in Gleiwitz II


















SS barrack in Gleiwitz II.


Av familjen var det bara Nathans mor som överlevde, hennes mor, far och syskon gasades ihjäl. I Gleiwitz, som tillhörde Auschwitz, träffade hon en ung kvinna, Manya Moszkowitcz från samma hemby, som betydde mycket för viljan att orka fortsätta att överleva.


När krigsslutet var nära tvingades utmärglade fångar ut från lägret, i så kallade dödsmarscher, där ett stort antal dukade under i snö och kyla, när livsfäste inte längre fanns.


Nathans mor orkade inte, hon ramlade ihop i en skräphög utanför baracken och låg bara stilla och väntade på att få lämna allt som är, omgiven av andra fångar som livet lämnat där.


Tiden försvann, men en kvarvarandefånge från lägret råkade komma förbi och lyckades uppfatta en rörelse, svaga ljud och förstod att en kropp ännu levde. Vakterna hade flytt och soldater från öst närmade sig lägret.


Medfången lovade att leta efter mat och kom tillbaka och till slut orkade den utmärglade Leah stå upp på sina ben och hängande mellan Manya och den andra fången lyckades hon komma upp från de döda.


Denna barmhärtiga handling får mig att tro på en Gud! Så småningom kom Leah till Israel, med minnen som tung barlast.


Vännen från hembyn överlevde också, hon kom med de vita bussarna först till Sverige, emigrerade senare till USA. Längre fram lät hon operera bort sina siffror 79357 pga. antisemitism. Hon är mycket känd i USA och omvärlden för sin kamp mot judehat och främlingsfientlighet.


Female prisoners














Kvinnliga fångar, vit kritatecknen visar att de har valts ut för transport med Svenska Röda Korset.


I Israel träffade Nathans mor hans pappa, en polsk jude som kämpt mot den tyska armén, han blev tillfångatagen, men lyckades fly och överlevde tack vare en polsk familj, som med stor fara för sina egna liv gömde honom i en källare, under hela fyra år, fram till krigsslutet.


Här i berättelsen tänker jag, vilken människa hade jag varit under kriget? Modig eller feg? Självisk eller solidarisk? Räddare eller angivare? Jag vet inte, när erfarenhet saknas av omänsklighet som förstört människans mänsklighet, så kan allt gå fel.




Manya Friedman


















Manya Friedman i sin första civila klänning efter kriget, att tala med en säkerhetsvakt vid en skola i Lund, Sverige. Med tillstånd av Manya Friedman (Fotot är från United States Holocaust Memorial Museum).


Det onormala blir normalt i kampen om överlevnad, men vi som inte var med har skyldighet att lyssna och lära av de som ännu lever och kan berätta.


Att lyssna till personliga levnadsöden utan filter kan ge förståelse för den andre. Flera ingångar ger bättre förutsättning till förändring av tankar, ord och gärningar.


Inget sker i tomrum allt har en historia, som påverkar både dagens och morgondagens skeenden. Israel har tung historia, i dag med våld, vedergällning i svår spiral.


Med terrororganisationen Hamas som motpart försvagas fredsprocessen. Hamas vill utplåna Israel som stat och använder palestinier som sköldar, vid motattacker från Israels militär.


I dag råder stor tystnad kring antisemitism både i media och av regeringens främsta företrädare, när förföljelse av judar utövas av invandrare från mellanöstern.


Koranen ger sitt stöd för utplåning av otrogna själar, kristna, judar, andra minoriteter, homosexuella och de muslimer som konverterat till annan religion. Rösten är desto högre om det är nazister som utför dåd och demonstrerar, men de är i minoritet.


Regeringens röst är också stark, när det gäller att ensidigt skuldbelägga Israel för svåra och komplicerande skeenden. Att titta i backspegeln om FN:s och stormakternas agerande efter kriget verkar vara mycket svårt.


Kanske är miljöpartisterna fullt upptagna med att hylla andra religioner, där försvarandet av islam verkar ha högsta prioritet. Demonstrerande vänstermobb, skyddas alltför ofta av vänsterliberalers moraliska paraply, de vill inte ens fälla ner det, när bokstavstrogna Koranläsare visar prov på sin förstörande aktivitet.


Tyvärr är vänsterns ideologiska filter det största hindret till förståelse av ”den andre.”


Harriet Larsson


Samhällskritiska inlägg finns på hennes blogg ”Utanför åsiktskorridoren.”


 




Comments