Home    

Vetenskaplig bankrutt

En av mina husgudar, medicinteoriprofessorn Bruce G. Charlton, gav för några år sedan ut en liten bok, där han påstod att vetenskapens era var över: ”Not even trying …, the corruption of real science”.


Det som hänt är att forskningsmiljöerna byråkratiserats och att det blivit ett överordnat intresse att leverera rätt budskap, det vill säga inte några obekväma ”sanningar”, som gör att universitet och högskolor riskerar att dra på sig negativ kritik. Det kan nämligen få en snöbollseffekt.


Om en högskola får dåligt rykte söker sig inte studenterna dit, vilket i sin tur medför att anslagen minskas. Här spelar så kallade ”peer reviews”, alltså omdömen om forskningsrapporter och andra meriteringar från kollegor, en stor roll. Så­dana styrs av många intressen, utöver de rent vetenskapliga.



För att den vetenskapliga kvaliteten ska kunna upprätthållas är det nödvändigt att forskare med sina upptäckter kan gå mot strömmen, det vill säga bedriva obekväm forskning och offentliggöra sina forskningsresultat utan risk för repressalier. Att detta inte är möjligt i Sverige har jag egna erfarenheter av.


Nyligen har jag också läst vad som drabbat Jacob Nordangård, som doktorerat vid Linköpings universitet. För tolv år sedan började han att engagera sig i kampen för en grönare miljö och gick med i miljöpartiet.


Han intresserade sig för permakultur, småskaliga jordbruk och ekobyar. När han ansökte om en doktorandtjänst vid Linköpings universitet blev han antagen.


Efterhand som han upptäckte att klimatfrågan inte var så självklar som han antagit och när hans forskningsresultat blev kända, kallnade relationen till såväl andra doktorander som till lärarna.


För dem var tron på att koldioxidutsläppen leder till en klimatkatastrof oomkullrunkelig, trots att det enda som forskarna är ense om är att de inte vet vad som kommer att hända med klimatet i framtiden.


Jacob Nordangård gjorde klar sin forskarutbildning och lyckades också, trots motstånd, få sin doktorsavhandling godkänd.I dag har han lämnat Linköpings universitet och misstänker att det under lång tid framöver kommer att berättas skräckhistorier om hur det hade tagit sig in en ”klimatförnekare” på institutionen.


För att återvända till Bruce G. Charlton är han mycket hård i sin kritik. Han skiljer på vetenskap och forskning och menar att vetenskapen har gått från en i grunden hederlig till en i grunden korrupt verksamhet, från riktig vetenskap till professionell forskning. Den är inte mer hederlig än reklam, politik och officiell statistik.


Forskningsbyråkratierna har tagit över och öppnat dörren för en mängd pseudovetenskapliga aktiviteter. Den kunskapsproduktion som bedrivs är den kollektivt godkända. För vetenskapsmän gäller emellertid att de inte går i flock. Vetenskap kan inte bedrivas som en syntes av vad olika forskare gör sig till talesmän för.


Visst kan vetenskapsmän agera kollektivt, men det måste för var och en finnas en personlig övertygelse om att det man stödjer är vetenskapligt testat och korrekt. Den forskning som släpper på sanningskravet går under.


Det som i dag dominerar vid högskolorna är en flod av rapporter som redovisar kunskaper som inte är någon till glädje, utöver de skribenter som på så sätt skaffar sig sina meriteringar för positioner i statens maktcentra och byråkratier. Bruce Charlton kallar denna typ av forskning för zombievetenskap.


Den liknar riktig vetenskap men för den som går lite djupare i sitt intresse, så visar det sig att den inte lever på riktigt utan rör sig och ser levande ut, därför att den animerats av finansiärerna. Eftersom jag själv till en del sysslat med sådan forskning, så vet jag vad Bruce Charlton skriver om.


Ohederligheten blir särskilt tydlig för den som skriver ansökningar om forskningsanslag. Det gäller att klara av flera censurinstanser. Den första är att man måste anpassa sig till något av de teman, som den tilltänkta forskningsfinansiären har utnämnt som intresseområde. Som forskare/forskningsledare söker man alltså pengar för ett projekt som i första hand intresserar finansiärerna.


Det är inte säkert att forskaren själv är intresserad. Det kan ju förhålla sig så, men det kan lika gärna handla om att han eller hon ser en försörjningsmöjlighet för sig själv och/eller sitt forskarlag. Nästa steg är kollegorna på den egna institutionen. De måste vara införstådda med värdet av det föreslagna projektet.


Det tredje är institutionens ledning, som måste ge sitt godkännande. Det går vanligen inte att söka pengar ur reguljära fonder utan att vara knuten till en forskningsinstitution. Därefter är det dags för den vetenskapliga fondens sakkunniga att avge ett omdöme.


Blir det positivt och har man lyckats träffa rätt med avseende på fondens intresseområde, ja då blir det utdelning – vanligtvis är dock anslaget nerprutat. Jag har i mitt liv läst många totalt likgiltiga forskningsrapporter, som kommit till på det sättet. Några av dem har jag själv medverkat till.


Numera är kravet vid svenska universitet och högskolor inte längre att tänka fritt utan att tänka rätt och åsiktskorridoren är mycket smal. En handfull plågade forskare, som jag har mailkontakt med, håller mig uppdaterad. De är samtliga väldigt angelägna om att få förbli anonyma.


Det är tragiskt att det har gått så långt, men jag förstår dem. Kostnaden blir för hög, inte minst i form av nobben på ansökningar om forskningsanslag. En doktor i etnologi eller antropologi har inte många jobb att välja mellan utanför universitetsvärlden.


Hur illa det står till visas av att det statliga Vetenskapsrådet nyligen beviljade inte mindre än 65 miljoner kronor till ett antal antirasistiska projekt inom humaniora och samhällsvetenskap.


Aktivisten och etnologidocenten Tobias Hübinette fick närmare två miljoner för en studie rubricerad ”Att rasialisera Sverige: Berättelser om en ny svenskhet”. Han har en meritlista som inte precis handlar om vetenskap. 1996 sa han till exempel nedanstående, ett klockrent rasistiskt uttalande, med det tillägget att det var rasism av det godkända slaget:



"Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!"



Tobias Hübinette var vid tillfället 25 år och det kan naturligtvis uppfattas som en ungdomssynd. Han har emellertid fortsatt att dokumentera sin totala olämplighet som forskare.


Så sent som år 2008 dömdes han för att ha hotat att elda upp en mans bostad och därefter uppsökt bostaden och hällt brandfarlig vätska genom dörrens brevinkast. Tre år senare skriver Tobias Hübinette i tidskriften Arena att forskare som kritiserar andra forskare som också är politiska aktivister är rasister.


Argumentet är, att den som är kritisk gentemot svenska högskolors statssubventionerade politiska aktivism i själva verket ägnar sig åt att slå vakt om vithetens fortsatta hegemoni.


För några år sedan fick ett nytt nätverk för ”Kritiska ras- och vithetsstudier”, beläget vid Mångkulturellt Centrum i stockholmsförorten Botkyrka, lett av Tobias Hübinette, forskningsmedel från ”Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap” Det var uppenbart att denna statliga institution inte ser skillnad mellan forskning och ideologiproduktion.


Förmodligen förstår de inte att signalorden ”postkolonial” och ”genusforskning” refererar till ett ideologiskt förhållningssätt. Inte heller är de medvetna om att begreppet ”kritisk” refererar direkt tillbaka till Frankfurtskolan.


Religionsvetaren Mattias Gardell, också han en känd aktivist, fick tre miljoner kronor för ett projekt betitlat ”Arga vita män? En studie av våldsbejakande rasism, korrelationen mellan organiserad och oorganiserad våldsbrottslighet och ultranationalismens affektiva dimensioner.”


Mattias Gardell är bland annat känd för att ha kritiserat Uppsala universitet för att ha låtit konstnären Lars Vilks hålla en föreläsning om Islamism och yttrandefrihet.


Gardell sa i en intervju i Uppsala Nya Tidning: ”Det är beklämmande att Uppsala universitet, som ska vara en plats för kritiskt tänkande och skarpa hjärnor, ger Vilks en plattform. Men så gav också Uppsala antisemiter utrymme på 1930-talet.”


År 2010 gav han ut ett digert verk om de hårdnande attityderna mot islam och muslimer i Sverige och övriga Europa. Den heter kort och gott ”Islamofobi” och är inte minst – men långt ifrån enbart – en analys av hur och varför Sverigedemokraterna tagit plats i Sveriges riksdag.


Han utnämnde Dilsa Demirbag-Sten till en av de ledande svenska islamofoberna. Ayaan Hirsi Ali betraktar han som en simpel karriärist som har tagit sig fram i världen genom sitt islamhat. Dåvarande chefredaktören för Axess skrev i en recension:



"Till den islamofobiska kunskapsregimen hör påståendet att det skulle finnas en utbredd antisemitism bland muslimer. Som Gardell ser det handlar det enbart om hållningar hos enstaka individer eller marginella rörelser. Att hävda att det inte existerar några demokratier i den muslimska världen är för Gardell ett annat exempel på islamofobi och han radar upp ett antal länder med muslimsk majoritetsbefolkning som han anser uppfyller ”minimidefinitionen” på demokrati. Listan omfattar Albanien, Bangladesh, Bosnien-Hercegovina, Burkina Faso, Indonesien, Komorerna, Madagaskar, Malaysia, Maldiverna, Mali, Niger, Pakistan, Senegal, Sierra Leone och Turkiet.


Motståndet mot slöjan framstår som ett centralt tema inom den islamofobiska diskursen och Gardell ägnar ett kapitel åt denna fråga. Jyllands-Postens famösa Muhammedteckningar tas naturligtvis också upp till behandling, liksom åtskilligt annat som vid det här laget har beskrivits, analyserats och diskuterats otaliga gånger under de senaste åren.


”Islamofobi” innehåller inte mycket nytt och den inbjuder heller inte till något samtal kring de frågeställningar som berörs. Gardell talar om hur det förhåller sig och den som har invändningar riskerar att bli betraktad som språkrör för den islamofobiska kunskapsregimen."



Mattias Gardells fru, den colombianska kommunisten Edda Manga, tilldelades närmare fem miljoner för att studera hur man ska skapa ”etiskt och vetenskapligt hållbara metoder att mäta diskriminering på grund av etnicitet, hudfärg och religion.” År 2014 kallade hon studenter vid Göteborgs universitet för ”fascismens medlöpare” när de bland politiska ungdomsförbund också bjudit in SDU. Hon gillar begreppet fascism.


När socialdemokraterna petade muslimen Omar Mustafa på grund av hans kontakter med kända islamister var också det ett utslag av fascism. Paulina de los Reyes kom till Sverige som chilensk flykting. Hon är professor i ekonomisk historia och ordförande för Sveriges Genusforskarförbund.


Hon tilldelades närmare sju miljoner kronor för att studera ”Invandrade mödrar – rasifierade barn”. Liksom de ovanstående är hon en erfaren aktivist och har deltagit i flera kampanjer mot blockaden av Gazaremsan.


När vetenskapen släppte fram en relativistisk definition av sanningen öppnades dörren för ideologerna. Det är bara att konstatera, de har tagit över. Vetenskap värd namnet arbetar utifrån ett sanningskrav, ja mer än så: en passion för sanningen. Så är det inte längre i den akademiska världen.


Dagens forskare hyllar inga värden. Inte gud, inte nationen och som sagt inte ens sanningen. De klarar inte att sätta stopp för ideologernas segertåg därför att den personliga karriären är ett allt överordnat intresse. Då håller man sin käft.


Karl-Olov Arnstberg


Texten är återpublicerad från Arnstbergs blogg







Comments