Home    

Kan fler bebisar rädda välfärdsstaten?

 ”Många av våra program för sociala rättigheter skapades med antagandet att vi alltid skulle ha en befolkningsökning i form av en pyramid - men vi har sett en


ansenlig förändring i demografiskt sett, längre livstid och minskade födelsetal. Dessa två faktorer sammanlagt innebär att vår befolkningspyramid sakta men säkert omvandlas till en befolkningscylinder.


- Denna hotande förändring i Amerikas befolkningsprofil utgör en varningssignal i och med att babyboom-generationen pensioneras. - Med andra ord, i brist på verkligt rättvisa reformer kommer Amerika någon gång i framtiden hamna i en finansiell röra typ Grekland. Eller, som jag skrev igår, kanske vi borde kalla det en röra typ Japan.”


Vi kommer helt enkelt ha för många bidragsmottagare och för få som bidrar. Bilden ser ännu värre ut i Europa. Ja, finanskrisen har faktiskt redan börjat i många nationer i Sydeuropa. Och krisen kommer sprida sig till många länder i Nordeuropa. Och även Östeuropa kommer att drabbas, om inte effektiva ekonomiska reformer görs i den regionen.


Tyvärr tvekar de flesta politiker att införa de rättighetsreformer som skulle kunna få ett slut på den här krisen.


Så vad har de för alternativ? I många fall har de inga. I andra fall agerar de som att högre skatter skulle kunna lösa problemet, fastän det troligen skulle innebära att ännu fler människor skulle avstå från produktiva liv och i stället välja att åka snålskjuts på statens bekostnad. (Högre skatt skulle också ge ökad köpkraft, men det är en annan historia).


 En annan möjlighet är sex. Regeringar runt om i världen påverkar helt enkelt sitt folk till att föda fler bebisar, för att få fler skattebetalare som kan upprätthålla välfärden.


 Jag skojar inte.


 Vi börjar med att ta upp Spaniens nya försök som exempel:


 ”Alla européer föder så mycket färre antal barn att befolkningspyramiden blir skev med tyngdpunkten på de äldre, med för få unga produktiva för att kunna ha kvar en välmående ekonomi. Detta gäller ända från Skandinavien till medelhavsländerna. Spanska kvinnor får i genomsnitt 1,3 barn. År 2015 var dödstalen i Spanien högre än födelsetalen. - Edelmira Barreira Diz utnämndes förra månaden till ”företrädare för befolkningsutmaningen.”


Jag tycker ”sexföreträdare” hade varit en bättre titel. Nåja, det skulle förmodligen ha lockat en viss före detta president att söka tjänsten.


Här följer en kurva som visar de vikande födelsetalen.


Genomsnittliga födelsetal


 Det finns ett liknande försök från Italiens regering att uppmuntra barnafödande.


 ”Italien genomgår en dramatisk demografisk förändring, med allt färre barn födda. Så hälsovårdsmyndigheten har nyligen gått ut med en kampanj för att påminna folket om deras skyldighet att göra den 22 september till en ”fertilitetsdag.” En annan drive som fastslår att fertilitet är ”till allas bästa.”


påminner några om 1920-talets fascistiska propaganda, som uppmanade kvinnor att föda fler barn för att stärka nationen. - Som en social välfärdsstat är Italiens pensionssystem och ekonomi beroende av att ett visst antal unga kommer in i arbetslivet varje år.


 Den danska regeringen vill också att kvinnor ska tänka att de är skyldiga att producera framtida skattebetalare.


I Danmark undervisas till exempel barnen i skolan att de borde få flera bebisar. - ”Vi borde kanske berätta för dem hur de kan bli gravida,” föreslår Marianne Lomholt, nationell direktor för Sex och samhället, i New York Times.


- Danmarks utbildningsmyndighet får nu lärarna att tala enbart om farorna med sex och graviditet, men också om fördelarna. I Danmark ansluter sig även privata företag till mer sex som en lösning på befolkningskrisen.


Danmark har sexproblem. Inte exakt sexproblem i sig, det är snarare ett bebisproblem. Danmarks evinnerligt låga födelsetal har börjat bekymra folket. - ”Vi är bekymrade, färre danskar betyder färre människor som kan bekosta den åldrande befolkningen.” - Kan semestersex rädda kungariket Danmark?


Spies Rejser tror det är möjligt, så bolaget har gett extra förmåner och kommer enligt sin befordringspolicy att belöna par som blir gravida under ledighet som bekostats av dem.


 Med hänsyn till den hotande demografiska utvecklingen i Japan torde ingen bli förvånad över att regeringen propagerar för fler framtida skattebetalare. Välfärdsstate


En omfattande plan för att vända på Japans vikande invånarantal presenterades på torsdagen av regeringens arbetsmarknadsminister. Shiguru Istiba, ministern med ansvar för att stoppa befolkningsminskningen och uppliva lokalsamhällena, uttryckte sig mer rakt på sak: ”Japan kommer att dö ut om inte åtgärder sätts in,” varnade han.


Den strategi som regeringen lagt upp går ut på att uppmuntra unga att återbefolka områdena utanför storstadsregionerna genom att gynna arbete och ekonomisk tillväxt i små samhällen som nu riskerar att helt enkelt försvinna, i brist på innevånare.


 Japans upprepade försök att tillämpa keynesiansk ekonomi har inte gett några goda resultat nationellt, så jag håller inte för troligt att den här nya kampanjen kommer att ge hopp och ekonomisk tillväxt i de samhällen som berörs. 


Till sist exemplet Kina, med en regering som tidigare tvingade kvinnor att göra abort, nu plötsligt försöker finna sätt att ge barnbidrag för ytterligare ett barn.  Kina överväger nu att införa belöningar och bidrag i syfte att påverka folk att föda ytterligare ett barn.


Landet införde nya riktlinjer i slutat av 2015 som tillät alla föräldrar att föda två barn, i och med ökande bekymmer för kostnaderna för sin åldrande befolkning.


Kina införde sin kontroversiella ettbarnspolicy på 1970-talet för att begränsa folkökningen, men myndigheterna har nu bekymmer för att den sviktande arbetskraften inte ska kunna försörja de allt flera äldre.


 Eftersom påtvingad reproduktion inte är lika ödesdiger som påtvingad abort, antar jag att detta är ett tecken på framgång för Kina. Men jag är inte säker på att detta räcker till att producera nog med skattebetalare för Kina. Eller någon annan nation.


 Den enda hållbara välfärdsstaten är, enligt modern demografi, ingen välfärdsstat.


Eller för att vara mer exakt, det rätta sättet är att börja med det felaktiga antagandet att folk är skyldiga att spara och investera för att som pensionärer kunna försörja sig själva.


Det finns många nationer som nu har system för privata pensionsförsäkringar, och detta ger dem en mycket starkare ställning än nationer som helt är beroende av skatte- och utjämningssystem. Hong Kong är ett gott exempel, liksom Chile och Australien.


 Dessutom har länder med privata pensionssystem också trygghetsnät för fattiga äldre, men det är långt mer ekonomiskt än att automatiskt betala till alla.


 Det finns en liknande stor debatt i akademiska cirklar om huruvida välfärdsstaten (säskilt från yngre till äldre) bäddar för lägre födelsetal. Ramesh Ponnuru summerade redan 2012 en del bevis för denna hypotes.


Ekonomerna Michele Boldrin, Mariachristina De Nardi och Larry E. Jones skriver 2005 för the National Bureau of Economic Research att ”storleken och tiden för tillväxten av statliga pensionssystem” relaterar tydligt till födelsetalen i USA och Europa. Då dessa system efter andra världskriget utvidgades på båda sidorna om Atlanten sjönk också födelsetalen. Dessa system utvidgades mer i Europa, så födelsetalen minskade mer där.


Ungefär hälften av de minskade födelsetalen berodde enligt nämnda ekonomer på ländernas bidragssystem, och 60 procent berodde på skillnaden mellan europeisk och amerikansk fertilitet. När ett bidragssystem utvidgas till 10 procent av BNP, sjunker det genomsnittliga antalet barn per kvinna från 1,7 till 1,6. ”Dessa uppgifter är i högsta grad statistiskt signifikanta och ganska hållbara även med andra möjliga variabler inräknade.”


 Isaac Ehrlich och Jinyoung Kim drog 2007 en liknade slutsats, som också publicerade i NBER, att pensionssystem förklarar knappt hälften av nedgången i födelsetal, och lite mer än hälften nedgången i antalet äktenskap. Detta gällde utvecklade länder mellan 1965 och 1989.


Dessa upptäckter innebär att pensionssystemen I sig har bidragit till de egna problemen med de minskade födelsetalen. Några forskare har kommit fram till att andra typer av omfördelning kan uppmuntra fertilitet, medan andra är mer skeptiska.


Jag har studerat litteraturen om att bidra till bebisar tillräckligt för att ha en stark åsikt.  Vad det nu kan betyda, så misstänker jag att regeringar kan dela ut tillräckligt med bidrag för att påverka moderskap (nå ja, ett av motiven för den välfärdsreform som genomfördes under Bill Clintons presidentskap var ett bekymmer för att det gamla systemet uppmuntrade kvinnor till att föda barn utom äktenskapet).


 Procent bidragsberoende i olika länders befolkningen


Men jag tvivlar på att sådan politik skulle lösa den demografiska bidragskrisen som hotar de flesta nationer. Jag tvivlar på regeringars möjlighet till att åstadkomma några större förändringar i födelsetal, men också för att en förändring av befolkningspyramiden bara fungerar om de flera barnen blir produktiva arbetare inom den privata sektorn.


Med andra ord, målet är inte så mycket en befolkningspyramid, som en förändring av antalet producerande i förhållande till beroende i en nation.


Om många av bebisarna som tillkommit som resultat av reklam kommer från mödrar som är bidragsberoende och om dessa barn mindre troligt blir skattebetalare än beroende av stöd från skatter, då är inte belöning för barnafödande lösningen.


Daniel J. Mitchell 


 


Återpublicerat från International Liberty.


 


Översättning: Gullan Malmquist


 


 


 


 




Comments