Home    

Mikael Odenberg vs. Ulf Kristersson

”Ulf Kristersson hetaste namnet på Moderaternas lista” menar Sveriges Radio den 1 september.


Vem tror svenska folket att SR minst av allt vill se på moderaternas partiledarpost? Jag tänker inte lägga fram svaret på frågan, men jag tänker på rimliga grunder problematisera mediekulturen i Sverige utan att föreläsa någon. En del av nomineringsprocessen måste man hålla moderaterna själva ansvariga för förstås.


Naturligtvis är den favorisering vi ser i media av Ulf Kristersson inte ett resultat av en plan av någon spindel i nätet i statsmedia. Det är mycket värre än så. I en värld där journalistutbildningen är så vänstercentrerad och Sveriges Radio, Sveriges Television, UR och Kunskapskanalen är unisont befolkade av vänstermänniskor och några mer politiskt korrekta högermänniskor, så formerar sig gruppen i flockar där den ledande fågeln drar med sig sju andra fåglar i flykten varvid en vacker men slumpartad formation med tiotusen fåglar i luften äger rum.


På så sätt garanterar den ledande fågeln att flocken följer. Det hade inte kunnat vara så om inte journalistutbildningen varit så politiskt indoktrinerad till vänster. Den djävul som man kan peka finger mot däremot, och som inte bara är en ledande flockfågel som andra fåglar följer, är han eller hon som bestämmer vem som ska få bli journalist samt han eller hon som anställer folk på SR, SVT, UR och KK och på fria medier.


Jag har själv genomgått ett inträdesprov till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola. Jag kom inte in. Det kanske var berättigat eftersom jag inte gjorde så bra ifrån mig på dem objektiva testerna. Dock så avgörs sannolikt inte vem som kommer in främst på dem objektiva testerna utan på det subjektiva testet. Två journalister som frågar ut dig vem du är och vad du står för utan att vara för uppenbara.


 


Mikael Odenberg skrev på Facebook:


…Jag har inget som jag behöver bevisa och inget behov av att fylla på min CV med nya rader.


Skälet är i stället gammalmodigt, obsolet och allmänt ”ute”. Förr stavades det pliktkänsla. I det här fallet grundas denna i en – möjligen felaktig men ändock – tro på att jag skulle kunna göra skillnad i det svåra läge där mitt parti nu befinner sig. Med den tron känner jag att det är min skyldighet att stå till förfogande. Om valberedningen hittar en bättre partiledare så lovar jag att stå först i kön för att gratulera vederbörande till det svåra men viktiga uppdraget...


…Jag ser inte motsättningen mellan att i sann kristlig medkänsla hjälpa människor i nöd och samtidigt sparka ut dem som begår brott eller inte är beredda att acceptera de grundläggande etiska och moraliska värderingar som det svenska samhället bygger på. När jag möter andra kulturer tar jag seden dit jag kommer. Den som vill stanna i Sverige, och i synnerhet bli medborgare här, måste göra detsamma.


Jag ser inte motsättningen mellan att tro på EU och internationellt samarbete och samtidigt älska fosterlandet och få gåshud när nationalsången sjungs.


Jag ser inte motsättningen mellan att hylla vår religionsfrihet men självklart sjunga ”Den blomstertid nu kommer” och välsignas av prästen i kyrkan på skolavslutningen.


Jag tror heller inte att jag behöver göra några desperata utspel för att övertyga medborgarna om att ett parti som jag leder ser försvaret av Sverige som en statlig kärnuppgift och inte som ett särintresse…


Citat Mikael Odenberg


 


”Mikael Odenberg är 63 år och styresman i Krigsvetenskapsakademien och har inte på många år varit aktiv i partiet och har inte någon plats i Riksdagen.” Citat: Sveriges Radio


Det är klart att detta är ett plus mer än det är ett minus, skulle nog många mena.


 


Roger M. Klang


Källor:


Sveriges Radio 1


Sveriges Radio 2


Sveriges Radio 3


 




Comments