Home    

Israeliskt stridsflyg anföll militär anläggning i Syrien

Målet låg i Masyaf i Hamah-provinsen strax nordost om hamnstaden Tartus i Syrien där Ryssland har en marinbas. Tartus ligger 200 km öster om Cypern. Israelernas attackflyg sneddade över Libanons norra del.


Förmodligen så flög de israeliska flygplanen norrut i radarskugga (på grund av att jorden är rund) på cirka 300 m höjd på ett avstånd av cirka 100 km utanför Libanons kust innan de klättrade och flög åt nordost. Libanon saknar luftvärn men har ett flygvapen.


Det är ungefär lika långt från Libanons norra gräns till Masyaf i norr som det är från den syriska hamnstaden Tartus till Masyaf. I Tartus finns alltid risken att någon Kirovklass-kryssare ligger stridsklar på redden och i hamn. Kirov-klassen bär S-400 luftvärnssystem med 400 km räckvidd, mer än tillräckligt för att plocka ned det israeliska attackflyget så länge som fartygsradarn till S-400 kan fånga in målen.


Det ska också finnas ryskkontrollerade markbaserade S-400 system i Syrien. Var dessa fanns när den israeliska attacken inleddes kan jag bara spekulera kring. Den israeliska säkerhetstjänsten Mossad vet antagligen betydligt bättre.


Mellan Tartus och den libanesisk-syriska gränsen är det endast cirka 75 km och de israeliska planen skulle aldrig kunna flyga i radarskugga under angreppet om de israeliska planen använder glidbomber mot målen vilket de troligtvis gjorde för bästa ekonomi samt med tanke på framtida optioner. Om man ska använda glidbomber avlossade från så långa avstånd som 72 km så måste man också flyga in från hög höjd med attackplanen.


Israelerna behöver pressa ut mesta möjliga av sitt flygvapen ifall deras motståndare skulle skärpa till sig och täppa till luckorna i sitt försvar. I ett sådant läge kan israelerna istället utnyttja kryssningsrobotar.


S-400 problemet måste bedömas. Ännu har inget S-400 system gjort ett försök att skjuta ned något stridsflygplan. Det var Ryssland som hade ansvaret för luftvärnet i Tartus bara några få mil från norra Libanon, enligt en överenskommelse med Assad. Antagligen så rör överenskommelsen bara den ryska flottbasen.


Syriens luftvärn består av SA-22 Grisson som Syrien har köpt av Ryssland. Men SA-22 Grissons exportversion har ett höjdtak på endast 6 000 m med 10 km räckvidd. Det betyder att de förmodligen jaktflygseskorterade israeliska attackplanen bara har behövt flyga an över SA-22:s höjdtak och släppa sina guidade glidbomber från en säker höjd.


Den tröghetsnavigerade, GPS-guidade och laserguidade multipelavlossade glidbomben JDAM-ER, har en räckvidd på >72 km när avlossad från 12 100 meters höjd. Det innebär i teorin att israelerna kan ha multipelavlossat JDAM-ER approximativt redan vid den libanesisk-syriska gränsen.


Israelerna kunde inte flyga an under rysk radartäckning från Libanesiskt luftrum, och de ville inte flyga an genom att utnyttja luftrum i västra Syrien eftersom det förmodligen med stor sannolikhet hade triggat ryssarna om de hade stått beredda att skjuta ned planen i tron att de var turkiska. Ryssarna har dessutom en flygbas i Latakia knappt 100 km norr om Tartus, också i västra Syrien. Så att flyga i en U-sväng över nordvästra Syrien var aldrig något alternativ.


Nu visste ryssarna efter en stunds ovisshet att planen, i och med att de flög an mot sitt mål snett från söder, var israeliska och inte hade den ryska marinbasen eller flygbasen som mål. Det var en gambling. Men det var det bästa sättet.


I synnerhet som de israeliska planen höll sig inom combat range med denna flygväg. Combat range är den längsta flygsträcka man kan flyga med en specifik flygplanstyp samtidigt som planet har tillräckligt med bränsle över till luftstrid.


I och med den valda flygvägen så triggade inte israelerna ryssarna att skjuta ned planen (som dessutom kunde ha varit libanesiska sett med ryssarnas ögon), för ryssarna visste att israelerna hade ett kirurgiskt utvalt precisionsmål i sikte, som inte var ryskt. Sannolikt så flög de israeliska planen tillbaka samma väg som de kom.


Det finns en israelisk flygbas vid Nazaret i norra Israel om man ska tro nätkällor. Det är troligt att planen startade därifrån för att hålla sig inom combat range under hela uppdraget. Det rör sig totalt om en sträcka om <800 km.


Libanon har förmodligen inte någon primärradar i Tarábulus i nordvästra Libanon. Så om libaneserna bara har en sekundärradar så kan de inte se s.k. ”intruders” (intrång) då de israeliska flygplanens transpondrar sannolikt var avstängda.


Det kan hända att en flygmanöver ägde rum koordinerat i norra Israel söder om Libanon, några minuter efter att de israeliska attackplanen klättrade och flög in över Libanon, för att avleda uppmärksamheten från det verkliga attackföretaget via Libanons norra del.


Då skulle man ha kunnat binda upp libanesernas flygvapen mot den libanesiska södra gränsen mot Israel. Man skulle också kunna tänka sig att denna manöver inbegrep skarpa robotvapen och en order om att bryta igenom den libanesiska gränsen även i söder skulle de libanesiska jaktplanen flyga norrut.


Israelerna flyger inte sina uppdrag på mållandets officiella helgdagar, om det inte skulle råka vara den optimalaste tidpunkten just då. Anfallsdatumet sammanträffar varken med någon rysk, libanesisk, eller syrisk helgdag. Araberna däremot har historiskt sett angripit Israel på israeliska helgdagar i hopp om att israelerna inte skulle vara beredda.


Roger M. Klang


Källor: MSN nyheter


The Guardian


The Jerusalem Post


 


 


 




Comments