Home    

Krafttag mot våldet i skolan

”Är lärare vår tids slavar? De ska ge allt trots att de är överarbetade, sjuka, gråter och blir slagna och spottade på. Och höjer de sin röst när de blir slagna blir de anmälda.”
Orden kommer från en småbarnsmamma som förfäras över de senaste årens rapporter om lärare som blir hotade, trakasserade och slagna. Det kanske mest upprörande exemplet är den gravida lärare som gick emellan i ett slagsmål och själv blev knuffad så illa att hon fick missfall. Om detta görs mot vuxna i skolan kan man ju bara ana vad barn och ungdomar utsätts för av sina kamrater.


Vi kan också ställa oss frågan varför så mycket accepteras inom skolans väggar som aldrig hade tolererats någon annanstans. Vad hade hänt om dessa våldsamma attacker skett i riksdagen? Eller på en hög statlig myndighet? Är det skillnad på folk och folk? Det är upprörande att tryggheten i skolbarns och skolpersonals vardag verkar vara så fullkomligt nedprioriterad.


Vi är medvetna om att fysiska våldsamheter inte tillhör vardagen på alla skolor. Men att, som vissa beslutsfattare och pedagoger, hela tiden avfärda larmrapporter från illa fungerande skolor med att det minsann finns skolor som fungerar bra, är ett stort svek mot de utsatta lärarna och barnen. Förutom de rent fysiska riskerna har vistandet i en våldsmiljö allvarliga psykologiska konsekvenser. Det påverkar barnens och ungdomarnas världsbild. Om man dag ut och dag in befinner sig i en miljö där man inte känner sig trygg, där man när som helst kan utsättas för trakasserier och våld från kamrater och där vuxna inte har makten att stoppa sådana oegentligheter, kommer man förr eller senare landa i slutsatsen att det är såhär det mänskliga samspelet fungerar. Det är den starkes rätt som gäller, och vill man ha något i livet får man det genom att trampa på någon annan.


Vi är kritiska till att unga och oerfarna lärare tycks lämnas med alltför stort ansvar. Det är också märkligt att, som i fallet som refererades till ovan, en gravid lärarinna hamnar i en situation där hon ensam måste hantera aggressiva och våldsbenägna elever. Det är något som är allvarligt fel i organisationer där detta sker. Om det beror på ren cynism eller på en oförsvarbar naivitet hos skolledningen kan vi inte veta.


För att komma till rätta med de akuta problemen får man börja med att erkänna att de finns. Kommunerna måste agera med bestämdhet, och om de inte vill eller förmår ingripa måste staten kliva in. Statens viktigaste uppgift är att skydda sina medborgare mot inre och yttre fiender, och här har vi – faktiskt – en situation där ett ingripande är befogat. I de skolor där hot, våld och vapen förekommer måste väktare finnas tillgängliga som kan ingripa mot våldsamma personer. Skolledningen måste kraftfullt backa upp lärarna i deras fostrande roll och se till att de har medlen och makten att visa stökiga elever tillrätta utan att riskera liv och lem. Våld mot kamrater och lärare ska mötas av kännbara påföljder, inte av prat. Det måste bli betydligt lättare att även permanent stänga av våldsamma elever. Rätten att gå i skolan är viktig, men den kan förverkas. Om man trots sådana åtgärder inte kan komma tillrätta med problemen skall skolan helt enkelt stängas.


För att på längre sikt komma tillrätta med problemen måste vi börja ta itu med de destruktiva pedagogiska idéer som har bäddat för den situation vi har idag. En extrem jämlikhetsideologi ligger bakom både det kunskapsmässiga och det disciplinära förfall som vi ser i skolan. Att läraren inte längre är en auktoritet i sitt klassrum, utan har reducerats till en kamrat eller snarare någon slags servicepersonal, är inte minst för de svagaste eleverna en pedagogisk katastrof. För de många barn och ungdomar idag som har bakgrund i en annan skolkultur är bristen på tydlighet extra svår att hantera. En naiv människosyn, som leder till en övertro på dialog och till att man undviker att ställa folk till svars för sina handlingar, skymtar också i bakgrunden. Det är mycket unket tankegods som måste rensas ut om vi framtiden ska få en trygg och fredlig skolmiljö för alla.


Lars Borgström 
Skolpolitisk talesperson, Kristna Värdepartiet


 Annette Westöö
Talesperson för området Staten och familjen, Kristna Värdepartiet




Comments