Home    

Kulturens tystnad

En tanke slår mig då och då när jag går omkring på stan, slår mig ner i tv-soffan, eller ligger i sängen och inväntar John Blund medan jag ser på mina favorit-Youtubevideos.
En tanke som jag inte blir riktigt klok på och som inte är logisk någonstans.


Det jag tänker på, och som jag tänker förmedla här och nu, är Sven Wollter i allmänhet och kulturesonemang i synnerhet.


Sven Wollter torde inte behöva någon närmare presentation. De flesta som vuxit upp före år 2005 vet vem han är.
Denne man kan tillgodoräkna sig både Raskens och Dieselråttor och sjömansmöss. Men inte bara det, utan också det svenska
Leninpriset - bestående av en summa på 100.000 kr - som han tog emot i januari i år på grund av sitt helhjärtade arbete för de kommunistiska idéerna.


Den allmänbildade vet att Vladimir Lenin var en gammal kommunistisk Sovjetledare som under sin tid vid makten lät fängsla och till och med massavrätta människor som inte höll sig inom hans ramar -
dom som inte tillhörde "rätt klass" eller som hade andra övertygelser. Lenin trodde hellre på våld än på fred som en väg till politiska reformer och revolution. Under Lenins välde i Sovjetstaten dog
över fem miljoner människor.


Faktumet att Sven Wollter mottagit Leninpriset har inte fått den negativa publicitet som det så väl förtjänar. Enbart från borgerligt håll höjdes kritiska röster mot detta pris och det som priset och pristagaren står för. Att vara tyst innebär i detta fall att man accepterar
våld och förtryck.


Men problemet varken börjar eller slutar med Wollter. År 2013 tilldelades deckarförtattaren Maj Sjöwall (Martin Becks mamma) samma pris. Sjöwall tog glatt emot Lenins blodspengar trots ett fåtal protester. Listan på Leninpristagare kan göras lång. Bara det faktum att det överhuvudtaget finns ett pris uppkallat efter en massmördare är helt galet.


Det är tydligt att det mesta, för att inte säga allt, inom det svenska kulturetablissemanget avgörs av
hur mycket vänster du är, eller lika gärna, hur lite höger du är.
I en tid där ideologier och värderingar mer än någonsin präglar vårt samhälle så måste det, utöver ett bestämt nej mot nazism, också finnas en stark markering mot kommunism och vänsterextremism.
Så ser det dock inte ut idag, vilket är både skrämmande och tragiskt.


Det är bara att vända på steken. Hade en folkkär och väletablerad kulturprofil ärats med ett Hitlerpris av något slag för dennes brinnande engagemang inom Nordiska Motståndsrörelsen så hade denne säkerligen, och med all rätt, kastats ut med huvudet
före ut ur det kulturella sällskapet.
Wollter och Sjöwall, däremot, tycks blir kvar i värmen så länge det är Lenin och Leninism och inte Hitler och nationalism.


Kultur-Sverige bör läsa på och dra lärdom av vad kommunismen har ställt till med i historien, och vad den gör med människor i vår omvärld idag.


I ett rättvist och tolerant Sverige bör inte vare sig Leninpris eller Hitlerpris tas emot med öppna armar, varken av kändisar eller av oss vanliga dödliga.


En skam för Sverige är vad det är.


Adam Salomonsson, krönikör




Comments