Home    

Livets marsch i Linköping

På nationaldagen 6 juni samlades ett femtiotal personer i Linköping för att genomföra Livets marsch. Arrangemanget vill sätta fokus på alla människors rätt till liv, från människolivets början till dess slut. Demonstranterna utgjorde en blandad skara åldersmässigt, med allt från småbarn i barnvagn till glada pensionärer. Man delade ut flygblad och bar plakat med texter som ”Stoppa finansieringen av aborter i tredje världen”, ”Vägra abort, säg ja till livet” och ”Nej till dödshjälp och assisterat självmord”. Det sjöngs och skanderades: ”Ja till Livet – det är givet!”. Slagordet är ett arv från den numera nedlagda organisationen Ja till Livets prolife-marscher på nittiotalet. Dagens arrangemang är det dock ingen organisation som står bakom utan en engagerad privatperson, Plamen Najdenov. Plamen har de senaste åren varit en flitig debattör i sociala medier när det gäller de ofödda barnens rättigheter.


Demonstrationståget gick från resecentrum till Trädgårdsföreningen och tillbaka igen. På en gräsmatta i Trädgårdsföreningen talade Mats Selander och Malin Schelin.


Malin, som är en av initiativtagarna till prolife-organisationen Livsval, påminde åhörarna om att 100 barn dödas varje dag. Rättvisan och sanningen har trängts tillbaka i vårt samhälle, menade Malin, och ställde den retoriska frågan: Vem ska träda fram, vem ska gripa in?


Malin kallade i sitt tal abort för den främsta exploateringen av de svaga i vårt samhälle. Eftersom de ofödda inte har någon egen röst måste någon annan föra deras talan. Malin hävdade att könstillhörighet inte har någon som helst betydelse i samtalet om abortfrågan:



- Mitt kön avgör inte min rätt att tala till de ofödda barnens fördel!



Malin uppmanade männen att vara frimodiga, och menade att det är sexistiskt och diskriminerande att säga att män, kanske specifikt vita, medelålders män, inte ska ha någon talan i den här frågan.


Mats Selander, ledare för prolifeorganisationen MRO som främst arbetar med att visa abortbilder, berättade personligt om hur hans eget engagemang i abortfrågan vaknat. När Mats som relativt nykristen gjorde lumpen som sjukvårdare aktualiserades frågan då blev han erbjuden att sätta nål på kvinnor som skulle göra abort. Han började ställa kritiska frågor till personalen, vilket ledde till att en sköterska till slut snäste:



- Vi ställer inte sådana frågor här!



Mats beslutade sig då för att starta sin egen lilla prolifekampanj och kontaktade gymnasieskolor för att få tala om abortfrågan där. I detta sammanhang märkte han snart vilken skillnad bilder kunde göra, även om det material han arbetade med då bara innehöll en eller två abortofferbilder. Vid ett tillfälle, då han visade en av dessa obehagligare bilder, ställde sig en flicka upp och skrek att hon själv gjort abort som femtonåring. När Mats efter lektionen pratade med flickan frågade han henne:



- Upplever du att jag lade en skuld på dig som du inte hade förut?



Varpå flickan svarade:



 - Nej, du vara väckte den till liv som jag redan har.



Mats läste upp flera brev och blogginlägg där kvinnor berättar hur de ändrat åsikt om abort efter att ha sett abortbilder, och också exempel på kvinnor som valt att behålla sina barn efter kontakt med MRO. Mats menade att man kan angripa abortfrågan på vilket sätt man vill - det behöver inte vara med bildvisning - men han uppmanade åhörarna att inte av bekvämlighet eller feghet lägga den på hyllan, utan att konfrontera frågan ”rakt framifrån”.



 - Det finns ingen lätt väg runt den här frågan. 



Marita Gustafsson från Victory Church i Linköping, har kommit till marschen för att hon betraktar aborter som en ödesfråga för landet. Hon menar att fri abort har öppnat för ännu mer ondska och vill till och med se ett samband mellan aborterna och det ökande våldet i vårt samhälle. Marita var med på nittiotalets Ja till Livet-marscher och säger om dagens arrangemang:



- Det är ett litet foster, kan man säga!



Marita hoppas att rörelsen ska födas på nytt. Hon menar att det är som att alla kristna församlingar legat i dvala under lång tid:



- Kristenheten är feg och vågar inte höja rösten. Det är samhällsandan som styr. Vi måste ha vikingaandan tillbaka!



Ann-Lis Söderberg, en annan av deltagarna och tillika mor till Malin Schelin, jämför också dagens arrangemang med gångna tiders marscher. Likheten är att alla vill värna liv och att det är en angelägen fråga oberoende av ålder. Vare sig nu eller då har det handlat om att skuldbelägga någon, utan man har istället talat om nåd och förlåtelse. Att det kom så många förr i tiden menar Ann-Lis beror på att kyrkoledare på den tiden uppmanade sina medlemmar att åka. Idag är det ett nära och familjärt arrangemang, och de som dykt upp är de som verkligen har frågan på sitt hjärta.


Ann-Lis knyter an till Mats tal och det som sagts om att arbeta på olika sätt.



- En fråga kan mötas från olika håll, det ska ses som en styrka. Vi tävlar inte mot varandra utan kan stå som en man. Om alla kristna står upp blir vi synliga.



På frågan varför hon har dykt upp idag svarar hon tillsammans med sin man Sture:



- Vi skulle skämmas om vi inte var här!



Intiativtagaren själv ser nöjd ut. Plamen trodde att kanske ett tjugotal skulle dyka upp, men blev mycket positivt överraskad av uppslutningen.



- Jag är gladast i Linköping idag!



 


 


Annette Westöö




Comments