Home    

Target Africa

Kolonialismen tillhör inte historien. Det är budskapet människorättsaktivisten Obianuju Ekeocha för fram i sin bok Target Africa – Ideological Neocolonialism in the Twenty-First Century. Västvärlden för en intensiv kampanj mot mycket av det som i Afrika värderas högst: barnafödande, moderskap och familj. Genom att aggressivt marknadsföra abort, preventivmedel och fri sexualitet och på så sätt tvinga sina västerländska värderingar på den afrikanska kontinenten fortsätter Europa och USA den kolonialistiska traditionen. Obianuju talar genomgående om “afrikanska” värderingar och anser det befogat att behandla Afrika som en helhet i det här avseendet. Obianuju skriver:


"Africans by and large believe that sex is sacred, that human life is precious from womb to tomb, that children are blessings, that motherhood is desirable, and that marriage between a man and woman is life-generating. These are the basic family values that our parents and grandparents transmitted to us. They are embedded in our customs, enshrined in our laws, and even encoded in our native languages. To take them away from us amounts to invasion, occupation, annexation and colonialization of our people. There is a new colonialism in our time – not of lands or of natural resources but of the heart, mind and soul of Africa. It is an ideological colonialism."


Afrikaner i allmänhet anser att sexuellt umgänge är något heligt, att mänskligt liv är värdefullt från modersskötet till graven, att barn är en välsignelse, att moderskap är eftersträvansvärt, och att äktenskapet mellan en man och en kvinna skapar liv. Detta är de grundläggande familjevärderingar som våra föräldrar och farföräldrar förmedlade till oss. De finns inbäddade i våra seder, bevarade i våra lagar, och till och med inlemmade i våra modersmål. Att ta dem från oss är liktydigt med invasion, ockupation, annektering och kolonialisering av vårt folk. Det finns en ny kolonialism i vår tid – inte av mark och naturtillgångar utan av Afrikas hjärta, sinne och själ. Det är en ideologisk kolonialism.


Denna kolonialisering har möjliggjorts genom det biståndsberoende som Afrika befinner sig i.  Hisnande 50 miljarder dollar skänks av biståndsorganisationer varje år, och ändå förbättras inte afrikanernas levnadsstandard.  Obianuju är inte emot alla former av bistånd, men konstaterar att biståndet till Afrika som det hittills sett ut inte har varit till hjälp utan istället möjliggjort korruption och lyxliv för en liten priviligierad klick i samhället. Biståndet har separerat landets ledare från folket. Om det istället var skattepengar de styrande hanterade skulle de på ett mycket tydligare sätt vara ansvariga inför landets medborgare. Biståndsberoendet leder också till att mottagarländerna aldrig utvecklar verklig autonomi, eftersom de blir slavar under givarna. Genom att villkora biståndet kan givarländerna enkelt sätta press på mottagarna att acceptera en ideologisk eller politisk agenda. Denna manipulation förekommer både i det statliga biståndet från till exempel SIDA och det ekonomiska stöd som kommer från privata organisationer, som till exempel den oerhört resursstarka stiftelse som drivs av Bill och Melinda Gates.


Inspirerad av för länge sedan vederlagda teorier om överbefolkning försöker västvärlden hindra befolkningstillväxten i afrikanska länder. Obianuju lyfter fram det faktum att det verkliga problemet i stora delar av världen idag är den demografiska vintern – att det föds för få barn. För Afrikas del ligger inte svårigheten i att det finns för många människor, utan i den okontrollerade urbaniseringen. Det problemet kan motverkas med satsningar på landsbygden, inte genom preventivmedel. Den västerländska idén om barnbegränsning går på tvärs mot vad afrikanska kvinnor önskar. De betraktar i allmänhet barn som en gåva:


"Throughout my life I have heard people complain of many things, yet I have never heard a woman complain about her baby (born or unborn)." 
Genom livet har jag hört folk klaga över många saker, men jag har inte hört en kvinna klaga över sitt barn (fött eller ofött).


Även afrikanska barn och ungdomar står i skottgluggen för västvärldens påverkan. Kondomer basuneras ut som den enda lösningen på kontinentens HIV-epidemi. Detta trots att kampanjer som förespråkat avhållsamhet och trohet visat sig framgångsrika och att program som bara lyfter fram kondomanvändning leder till större sexuellt risktagande. Så mycket som 70 miljoner dollar har lagts på kondomdistribution i Afrika de senaste tjugo åren, detta i länder där vanliga medborgare kämpar varje dag för att få mat, vatten, medicin och tak över huvudet.


Västerländska biståndsorganisationer arbetar också hårt för att tvinga fram fri abort i Afrika. Bakom benämningen sexuell och reproduktiv hälsa, som inrymmer rättmätiga krav på förbättrad kvinnohälsa, döljer sig allt som oftast också en abortliberal agenda. Obianuju framhåller att en överväldigande majoritet afrikaner, enligt opinionsundersökningarna, är emot abort. Man betraktar aborter som en direkt attack på oskyldigt människoliv. Här konfronterar Obianuju det argument som abortkritiker ständigt får höra, nämligen att fri abort leder till sänkt mödradödlighet. Enligt WHO:s analys av mödradödlighetens orsaker har så lite som 8% av fallen något samband med abort, och en del av dessa dödsfall inträffar i områden där aborter länge varit lagliga. Det finns inte heller belägg för att legalisering av abort leder till lägre mödradödlighet. Sydafrika har till exempel haft en av världens mest liberala abortlagar i tjugo års tid, men har fortfarande en mödradödlighet på 138 per 100 000 levande födslar. Dessutom är kanske så många som hälften av de aborter som utförs i Sydafrika olagliga, vilket visar att man inte ens lyckats utrota den illegala abortindustrin genom liberaliseringen. Antalet registrerade (legala) aborter har å sin sida fyrdubblats sedan legaliseringen. De goda effekter som utlovades har man inte sett till.


 Eftersom blödningar, graviditetsförgiftning och blodförgiftning står för mer än hälften av all mödradödlighet borde resurserna läggas på förbättrad mödravård och bättre tillgång till blodtransfusioner. Trots det är det ständigt fri abort som lyfts fram som lösningen vid de internationella forum som behandlar dessa frågor. Hur många liv skulle inte kunna räddas, frågar sig Obianuju, om ens en bråkdel av pengarna som läggs på preventivmedel och abort istället lades på att förbättra den afrikanska mödravården?


Obianuju har grundat och driver organisationen Culture of Life Africa som bildats som ett svar på västvärldens attack på afrikanska värderingar. Genom information och utbildning vill man propagera för en livets kultur. Hennes artiklar har publicerats i en mängd tidningar och hon har framträtt i radio och TV, bland annat i BBC. Hon har arrangerat och varit talare på otaliga prolife-arrangemang och fungerat som rådgivare för afrikanska parlamentsledamöter och FN-delegater. Hon går till kamp mot ett etablissemang som har enorma resurser till sitt förfogande, och engagemanget är beundransvärt. Min förhoppning är att hennes budskap skulle spridas även i Sverige, med tanke på att vi länge varit ett föregångsland på biståndsområdet. Särskilt viktig torde hennes budskap vara för kristna hjälporganisationer och samfund. Det är viktigt att se bakom de vackra orden och formuleringarna och rannsaka den egna organisationens arbete. Kan man garantera att de kristna givarnas pengar inte går till abortliberala projekt? Kan det vara så att man i strävan efter statligt stöd på vissa områden gett efter för det som Obianuju kallar en dödens kultur? Både frikyrkorna och Svenska kyrkan har historiska starka band till flera afrikanska länder där man har gjort många goda insatser. Ska vi även fortsättningsvis vara en sann vän till Afrikas folk måste vi stå på deras sida och kämpa mot den nykoloniala övermakten för en Livets kultur.


 


Annette Westöö


 


 




Obianuju Ekeocha
Target Africa – Ideological Neocolonialism in the Twenty-First Century
Ignatius Press 2018




Comments