Home    

1 maj 2019

Imorgon firas arbetarnas dag runt om i Sverige. I år blir det en patetisk manifestation som inte tjänar sitt syfte. Till skillnad från förra 1 maj har den socialdemokratiska argumentationen helt omkastats och skakats om.


I dyningarna av riksdagsvalet 2018 gjorde partiet kursändring i några av dess största politiska hjärtefrågor – just de frågor som arbetarna manifesterar för och mot. 


Valresultatet gav ickesocialistisk majoritet i riksdagen. Socialdemokraterna och dess regeringspartner Miljöpartiet tappade båda stort.


Men för att inte också tappa regeringsmakten lät man ingå ett avtal med Centern och Liberalerna. I ett avtal mellan två motpoler är det alltid ett givande och tagande, såklart. I sossarnas fall sålde man ut sitt statement om arbetsrätten och fördelningspolitik. Anställningstryggheten som den ser ut idag kommer att ändras i grunden, och värnskatten (den extra skatt som höginkomsttagare ska betala till staten) ska slopas. De båda liberala mittenpartierna jublar medan vänstern rasar.


Socialdemokratiska ministrar, VU-ledamöter och andra i partiets toppskikt kommer att gå i täten i delar av de stora antal demonstrationståg som kommer marschera under morgondagen.
Självaste statsminister Stefan Löfven kommer att första maj-tala i Umeå. Talet kommer säkerligen bli mer av ett försvarstal än ett brandtal för de slitande arbetarnas rättigheter och förutsättningar i arbetslivet.


Jag är inte socialdemokrat, men hade jag varit det hade jag gått under jorden imorgon. Jag skulle inte kunna se traditionalister, fackrepresentanter och lågavlönade anställda i ögonen utan att ha Januariavtalet som konstant huvudbry.


Hoppas på heltäckande londondimma över Sverige imorgon, så mötesdeltagare och talare slipper se varandra. Det är nog säkrast så.


Adam Salomonsson, krönikör Morgonbladet




Comments