Home    

Livsåskådning: “Det här barnet vill inte sluta andas!”

 


Notera att detta är en del i en serie på engelska om hur bebisar ibland föds levande vid misslyckade aborter och sedan mördas eller lämnas att dö. Det som skrivs i artikeln är ingen nyhet, men det händer med jämna mellanrum också här i Sverige att aborterade barn föds levande.


 


(LiveActionNews.org) – 1977 var abort laglig i hela landet under hela graviditetens nio månader. När en gynekolog berättade för tonåringen “Mary W” att hon var 28 veckor gången, föreslog han henne att hon skulle lämna bort sitt barn för adoption, eftersom få läkare i området var villiga att utföra aborter så sent i graviditeten.


Men Mary var beslutsam och hon lyckades finna en abortspecialist – Dr. William Baxter Waddill. Den 2 mars 1977 kom Mary till Westminster Community Hospital för en saltlösningsabort.


Saltlösningsaborter utförs sällan idag på grund av faran för modern och sannolikheten för en levande födsel, men på 1970 och 1980-talet var de mycket vanliga. Abortmetoden användes generellt för att avsluta graviditeter mot slutet av en sexmånaders graviditetsperiod.


I en saltlösningsabort injiceras en frätande lösning i en kvinnas livmoder. Den bränner och förgiftar långsamt bebisen, och sedan går kvinnan igenom födseln av en vanligtvis död bebis.


Abortspecialisten injicerade saltlösningen och lämnade sedan rummet, lämnandes sköterskorna att se efter Mary. Det var vanligt att abortläkare injicerade patienterna med saltlösning för att sedan lämna rummet, tvingandes sköterskorna att bära det emotionella traumat av abortproceduren och göra sig av med de döda bebisarna. Men i det här fallet födde modern ett flickebarn på 1,13 kg.


Först insåg inte sköterskan att barnet fortfarande levde. Hon klämde navelsträngen som vanligt och placerade barnet i en spann för att ta flickan till det patologiska labbet. Sedan började barnet röra sig och gråta. Sköterskorna samlades runt barnet.


Osäkra på vad de skulle göra kallade de på sin chef, som ringde hem till Dr. Waddill. Mary hade inte fått veta att hennes barn hade fötts levande – den nyfödde hade tagits bort ifrån henne i en flygande fläng innan hon hade insett vad som hade hänt.  


Allt detta vittnades det om i målet.


Medan sköterskorna väntade på att Dr. Waddill skulle anlända, tvättade de bebisen, sög ut slam ur svaljet för att hjälpa henne att andas, förde henne till sjukvårdsavdelningen och lade henne i “isolette”. En neonatal ICU-sköterska började ta sig an barnet och uppmätte en hjärtfrekvens på 88 slag i minuten. Enligt the American Heart Association så är en ideal hjärtfrekvens för nyfödda 140 slag i minuten.


Men för tidigt födda bebisar har ofta en lägra hjärtfrekvens, och många av dem överlever.


När Dr. Waddill anlände till kliniken var han arg. Han rapporterades ha kört ut alla sjuksköterskor ur rummet och ringde ett telefonsamtal till en annan läkare, Dr. Ronald Cornelson. Lagen sade vid den tiden att två läkare behövde vara närvarande för att dödförklara ett för tidigt fött barn. Telefonsamtalet mellan läkarna spelades in och användes som bevisföring i rätten. Enligt inspelningen hade Waddill sagt:


“Om vi berättar samma historia kommer vi inte att få några problem. … Så länge vi står tillsammans kan ingen komma med anklagelser någonstans ifrån. … Börja inte slingra dig. Tala bara om för dem precis som vi har diskuterat. Säg bara att du gick in, det fanns ingen hjärtverksamhet och du gick.”


Dr. Cornelson sade senare att han trodde att barnet var närmare 31 veckor gammalt än 28 veckor. Han hörde Waddill säga, “Ledsen att jag blandar in dig i den här röran, vi hade en bebis som överlevde en saltlösningsabort, och den kan inte leva!”  


Dr. Waddill begärde kaliumklorid för att injicera i bebisens hjärta för att stoppa hjärtverksamheten. Dr. Cornelson hindrade sköterskan från att hämta det. Waddill diskuterade sedan om att kasta barnet i en hink med vatten. Dr. Cornelsen vittnade:


Jag sade, “varför inte bara lämna barnet ifred?” Waddill sade, “Det här barnet kan inte leva, eller så blir det en stor röra.”


Till sist började Waddill strypa barnet i full åsyn av Cornelson och sköterskorna. Ingen stoppade honom. Han citerades, “Det här barnet vill inte sluta andas!”


När barnet senare obducerades visade det sig att barnet hade andats i minst 30 minuter. Det fanns blåmärken på hennes hals som visade på strypning.


Dr. Waddill hamnade i rättegång. Trots att obduktionen visade att bebisen hade strypts och att ett antal människor hade bevittnat det, avfärdades åtalet efter två ogiltigförklarade rättegångar. Han straffades aldrig för att ha strypt bebisen. Han fick ingen reprimand på något sätt.


Han förlorade inte sin medicinska licens. Han fortsatte att utföra aborter, och från år 2000 arbetade han vid abortklinikkedjan the Family Planning Associates’. Han och kliniken han arbetade för godkändes till och med av the National Abortion Federation, en organisation som påstått godkänner endast de bästa inrättningarna.


(För övrigt, trots det faktum att Family Planning Associates har blivit godkänd av NAF, så har minst 12 kvinnor dött på deras kliniker, och de har blivit stämda vid många tillfällen.)


Kunde den lilla flickan ha överlevt om hon inte hade blivit strypt? På 1970-talet var neonatalvården inte så utvecklad som den är idag. På 1990-talet överlevde över 90 procent av barnen födda i 27:e veckan. Denna siffra är ännu högre idag.


Statistik från 1970-talet är svårt att hitta, men enligt en artikel i The Sydney Morning Herald så hade dessa bebisar en 71-procentig överlevnadschans om de fick medicinsk vård snabbt. Så det är möjligt – om än inte troligt – att flickebarnet kunde ha överlevt om hon hade fortsatt behandlats i en ICU.


Författare: Sarah Terzo


Översättare: Roger M. Klang




Comments