Home    

Krönika: Solzjenitsyn om Västerlandets förlorade frihet

Solsjenitsyn i Köln, Västtyskland, 1974.


 


En givande metod att förstå en kultur är att skildra hur den bemöter dem som avviker i förhållande till dess outtalade regler och offentliga myter och ideal. Detta gäller inte minst vid läsning av författaren Aleksandr Solzjenitsyn, som en gång i tiden omhuldades av en enad västerländsk intelligentia.


 


Vi kan till och med tala om en tid före och en tid efter Solzjenitsyns kontroversiella föreläsning på Harvard 1978 och ställa frågan om han hade fått Nobelpriset i litteratur 1970 – ett pris han kunde ta emot först under sin exil 1974 - om man redan då känt till hans uppfattningar om kultur, politik och religion.


 


Om vi börjar med tiden före 1978 och i synnerhet åren efter debutromanen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” och ”Den första kretsen”, som idag räknas som Nobelklassiker, finner vi en reception som hedrar författaren för att ha gett inblick i sovjetsystemets och i synnerhet Stalinerans illdåd, Gulagarkipelagens och de hemliga specialfängelsernas slavsystem.


 


Den ger också inblick i sovjetkommunismens strävan att döda människans själ och livslust i syfte att få herravälde över hennes kroppsliga och mentala funktioner, vilka lika obarmhärtigt riktades mot ideologiska projekt och försök att realisera kommunismens berättelse om sig själv.


 


”Den första kretsen” hade smugglats ut från Sovjetunionen och skildrade ett av Stalins specialfängelser för fångar med vetenskaplig bakgrund, vilka under en period fick tjänstgöra på Marfinoanstalten i syfte att bidra till militärmaktens teknologiska utveckling.


 


Här skulle de ta fram ett avkodningssystem för mänskliga röster och på så sätt bidra till befästandet av sina slavherrars makt och inflytande.


 


Boken, som är på över tusen sidor, är skriven som ett försök till en verklighetstrogen skildring av internernas inre tankevärld, livet inom ett system byggt på paranoida föreställningar, razzior och terror. Den skildrar den för materialistiska tankevärldar så karaktäristiska nihilistiska förtvining av mänskliga värden som man även finner i litteraturen hos Fjodor Dostojevskij, George Orwell, Aldous Huxley och Ernst Jünger.


 


Här finner vi den i dess nakna form där en handling från början till slut inte behövs för förståelsen av systemet som sådant. Systemet saknar i sig behovet av en röd tråd, av en bestämd riktning och ett realistiskt syfte. Det vilar istället på en mytologi som tillåts vara ouppnåelig.


 


Fångarna på Marfinoanstalten levde med vissheten om att de vid sin tjänstgörings slut skulle återföras till Gulag för kroppsarbete. Gulaglitteraturen, till vilka även hör de sju delar som ingår i ”Gulag-arkipelagen”, är ett obligatorium för varje frihetsälskande person som vill få inblick i den egalitära materialismens begränsningar utifrån ett system som i sig dragit de yttersta konsekvenserna av samma ideologi.


 


Den skildrar kommunismen som trauma och ger en förståelse för värdet av frihet och av det personliga i människans liv.


 


Vad var det då som hände vid Harvard 1978? Varför tog man avstånd från den författare som gett liberalerna och akademikerna ett av de skarpaste vapnen mot deras sovjetvänliga kollegor? Svaret som Solzjenitsyn ger själv är att de hade missförstått honom. Hans kritik av sovjetsystemet och Stalineran innebar inte, vilket många trodde, ett försvar av en bättre och mer demokratisk form av socialism.


 


Istället menade han att socialismen som sådan, liksom den moderna demokratin, hade rötter i samma radikala upplysningstradition som hade påbörjats redan under renässansen och mynnat ut i de politiska ideologiernas kamp om världsherravälde under de sekler som följde.


 


Moderniteten och upplysningen i sig och inte bara en del av moderniteten d.v.s. kommunismen, var föremål för Solzjenitsyns svärdsudd. Och inte nog med det. Solzjenitsyn menade även att den frihet som den västerländska journalistiken berömde sig av inte var autentisk utan starkt beskuren och politiserad.


 


Han menade att även västerländska medier, vilka officiellt kunde verka i frihet från det politiska systemet, var konformistiska och att det saknades politiskt mod att utmana rådande paradigm. Och som om detta inte var nog berättade han för sin vid det här laget förmodligen rätt så chockerade Harvardpublik om vad han såg som det positiva alternativet: ortodox kristendom i dess traditionella ryska form, monarki och patriotism.


 


För Solzjenitsyn innebar inte dessa tre en förnekelse av universella liberala värden. Istället såg han exempelvis på patriotism som en ikon eller ett fönster i det universella och genom vilket det universella kunde förstås och uppskattas som något som både inkluderade det partikulära och samtidigt var större än det lokala.


 


Vidare uppfattade han inte en andlig tradition som något gammalmodigt, stelt och föråldrat utan som ett dynamiskt och levande rum vari människan kunde andas och det mänskliga ta form. Dessutom uttryckte han uppskattning för lokal självbestämmanderätt och hade tagit positivt intryck av sin vistelse i Schweiz. Dagligen besökte han intill sin död ett kapell tillägnad det ryska helgonet Sergej av Radonezh, vilket han dessutom ägde.


 


Det är således inte svårt att förstå varför den västerländska kultureliten som investerat förtroende i Aleksandr Solzjenitsyn som politisk dissident, kände sig besvikna. Solzjenitsyn var nämligen fortfarande rysk – men inte sovjetisk, frihetsälskande – och inte västerländsk.


 


Hur skall vi då förstå och analysera Solzjenitsyn utifrån ett libertarianskt perspektiv? Om vi inleder med de områden där han står oss nära, finner vi, som nämndes ovan, viktiga insikter i kritiken av egalitarism i allmänhet och av kommunism i synnerhet.


 


Det är inte heller svårt för en libertarian att förstå och känna igen sig i hans kritik av västerländsk journalistik eller i försvaret av decentralism och lokalt självbestämmande.


 


En annan gemensam uppfattning är hans betoning av de traditioner och gemenskaper som växer fram spontant mellan individer i frihetlig interaktion, vilka givetvis bör åtskiljas från de seder och uppfattningar som politiska särintressen tvingar fram genom statsmakten.


 


Genusvetenskapen liksom bolsjevismen är exempel på idérörelser som varken uppkommit spontant eller naturligt från människan i hennes gemenskaper, utan tvärtom är uppfattningar hos maktlystna minoriteter vilka vill använda politiskt makt för att forcera fram sina åsikter.


 


Vad sedan ortodox kristendom beträffar så står det givetvis Solzjenitsyn fritt att tro på vad han vill utifrån frihetliga parametrar, så länge han inte tvingar sina uppfattningar på dem som så inte önskar. Personligen gör jag ingen hemlighet av min sympati för hans uppfattningar även på detta område.


 


 


Källor:


Den första kretsen


En dag i Ivan Denisovitjs liv


Västerlandets misstag


Gulag-arkipelagen


 


Nikodemus Ungh




Comments