Home    

Ledare: Därför är socialismen ett elände

 


”Vem tjänar någonsin i krig på egen bekostnad? Vem planterar en vingård och äter inte av dess frukt? Eller vem vaktar en hjord, och äter inte av hjordens mjölk?”


 Detta är Paulus ord från Första Korinterbrevet och de visar i sin enkelhet ett (av många) grundläggande fel med socialismen och andra varianter av kollektivism.


 Socialismen ger inte motivation för att skapa välstånd, tvärtom är den rent kontraproduktiv om man vill skapa incitament för arbete och personligt ansvar.


 När skeppet Mayflower i december 1620 hade blåst hundratals mil ur kurs och anlände till halvön Cape Cod, istället för det ursprungliga målet Virginia, var det 102 puritaner som landsteg i Amerika.


 Under den första hårda vintern dog nästan hälften av dem. På grund av att alla ledare hade dött, blev det den unge William Bradford, då bara 30 år gammal, vald till ledare för kolonin.


 Han insåg snart att det socialistiska systemet som kolonin använde inte fungerade. Alla fick sitt levebröd från gemensamma affärer och bristen på motivation att göra mer arbete än enbart det nödvändiga för att klara dagen, hotade att förgöra kolonin precis som det förgjorde den tidigare kolonin Jamestown. Maten höll på att ta slut.


Bradford inrättade därför ett motiverande system. Varje familj fick en egen tomt att sköta och äga. Från och med den förändringen led kolonin aldrig nöd igen.


Med Bradfords egna ord: ”detta hade mycket god framgång för det gjorde alla händer mycket flitiga”.


Varför vad det första systemet så dåligt att det höll på att förgöra en koloni, medan de andra gjorde att den blomstrade?


 Var det en slump? Nej! Svaret är att det ena systemet – som är ett djupt människofientligt system – strider mot människans väsen och tar ifrån henne all motivation till arbete. Det är ett marxistiskt system som passiviserar människan och upphöjer hennes svagheter till norm. Resultatet blir därefter.


 Ayn Rand ger i romanen Och världen skälvde en målande beskrivning av hur marxistiskt tänkande leder till förfall. Rand berättar om en fabrik som ärvs av tre syskon som följer den marxistiska devisen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Syskonen bestämmer att fabriken de ärvt ska styras av denna princip, och inom kort har det tidigare välrenommerade företaget gått i konkurs.


 När alla ska arbeta ”efter förmåga” börjar människor fuskjobba, söla och låtsas vara sämre än de är, eftersom den som är skicklig måste jobba övertid utan ersättning. Varför anstränga sig när det inte ger någon egen vinning? 


 Eftersom lönen bestämdes ”efter behov” och inte efter kompetens, började de också tävla om vem som hade det sämsta livet. Den som har ”störst behov” får ju mest pengar.


 Tidigare yrkesskickliga och stolta arbetare blev gnällspikar som inte anstränger sig, eller till och med anstränger sig för att göra ett dåligt jobb, och som ständigt är misstänksamma mot sina kollegor: tänk om de också fuskar på jobbet och överdriver sitt lidande?


Men det är inte bara arbetet och arbetsmarknaden område som den socialistiska staten motverkar incitament; genom att centralisera alla beslut, breder den ut sig överallt, och skapar passivitet på alla nivåer i samhällskroppen.  Ett inlägg som gjordes på Kristna Värdepartiets medlemssida beskriver tillståndet mycket träffande:


 


”Huruvida välfärdsstaten är marxistisk, korporativistisk o.s.v är irrelevant. Välfärdsstaten har centraliserat alla samhällsfunktioner och institutioner uppåt (t.o.m a-kassorna, som förut var lokala institutioner). Även om välfärdsstaten inte nödvändigtvis är marxist-leninistisk så är den kollektivistisk och socialistisk och totalitär eftersom den allena formar samhället och strävar efter att människor skall vara beroende av dess existens. En parasit som kräver dyrkan. En avgud. Välfärdsstaten hör till den moderna världens politiska apotheos och måste - och kommer - helt upplösas. Det betyder inte att folk hamnar utan hjälp, gemenskap och skyddsnät; tvärtom faktiskt. Välfärdsstaten har undanröjt all lägre gemenskap och ansvarstagande för sina nästa, eftersom allt är myndigheternas ansvar. Bråkar barnen? Kontakta BUP. Får grannen stryk? Ring 112. Har kusinen ekonomiska problem? Ge numret till socialen. Välfärdsstaten är ansvarig för BÅDE oansvarig kollektivism och individualism och man måste vara klar över dess avskaffande och inte låta sig luras av argument och lobbykampanjer över dess förträfflighet. Särskilt de unga måste skiljas från socialstatens spindelnät för framtida förändringars sak, och för deras eget bästa”


 


Denna passivisering är något som pågått under årtionden och som faktiskt blivit en del av den svenska folksjälen. Faktum är att en analys av samtliga riksdagspartier från “yttersta högern” till "yttersta vänster" visar att samtliga har accepterat den socialistiska staten som paradigm. 


Ett konsekvens av detta blir att politikers konkreta förslag utgår från detta. Ett talande exempel på detta är när Moderaterna föreslår att utöka den allmänna förskolan från två års ålder i stället för från tre.


 Att istället verka för att familjen och individen ska vara självständig och självbestämmande över sitt privatliv verkar inte ens finnas med i perspektivet. 


Vi inbillar oss att vi behöver ett socialistisk stat som tar hand om oss från vaggan till graven. Inget kan vara längre från sanningen.


Det är dags att vi vaknar upp ur vår socialistiska dvala och vårt sjuka beroende av socialstaten. Med det personliga ansvaret som utgångspunkt kan vi tillsammans skapa välstånd och livskraftig gemenskap i samhället.


 


 



 


 


 


 


 


 


 


 


André Juthe




Comments