Home    

Krönika: Lånad legitimitet

Priderörelsen började 1969 då en polisrazzia mot gaybaren Stonewall Inn i New York utlöste ett upplopp som pågick i tre dygn. Året därpå organiserades den första årliga Gay Pride-marschen i New York. Liknande demonstrationer följde i flera städer i USA och Europa. Slagordet Gay Pride är snarlikt den svarta medborgarrörelsens Black Pride. Sentensen ”I'm black and I'm proud” populariserades genom en låt av soulartisten James Brown 1968.

 

Fenomenet spred sig också till Sverige där en första demonstration hölls i Örebro 1971. 1977 organiserade RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, 2007 ändrat till Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter) Homosexuella Frigörelsedagen, två år senare ändrat till Frigörelseveckan. I Sverige under 70-talet var ”frigörelse” eller emancipation feminismens stående retoriska term, men även allmänt marxistiskt riktat mot ”borgerligheten”.

 

Från att i början ha varit politiska demonstrationer ändrades karaktären under 80-talet till publikfriande festivaler och karnevaler, som gärna präglade staden i fråga i flera dagar. Den nya pumpande techno- eller rave-musiken och disco-kulturens exhibitionism var här en förutsättning.

 

1998, när Stockholm var kulturhuvudstad, förlades Europride dit. Arrangör blev nu Föreningen Stockholm Pride där RFSL ingår som medlem.

 

Det är nu alltså artonde året som Stockholm Pride hålls. En tidig massiv uppbackning av media som SVT och Dagens Nyheter har – trots ibland dålig ekonomi – fått utlevelserna i uppträdande och föredragsämnen att framstå som en institution. Inom politiken innebar inte minst Moderaternas anslutning under Fredrik Reinfeldt en viktig omsvängning.

 

RFSL har under utvecklingen medvetet ändrat inriktning. Liksom för besökarna på Stonewall Inn 1969 stod länge raggningskulturen i centrum. Frågorna gällde sådant som bastuklubbarna där homosexuella möttes för att ha tillfälligt sex. På grund av rädslan för HIV-smitta förbjöds de i Sverige 1987 (”Bastuklubbslagen”). Efter påtryckningar tilläts de igen 2004.

 

Under 00-talet lade emellertid RFSL om taktik och satsar nu på att framhålla likheten mellan homosexualitet och vanlig sexualitet. Detta gör att man kan driva det allt oftare anförda diskrimineringsperspektivet.

 

Det handlar i båda fallen om kärlek, men med olika läggning, heter det.

 

Alla har vi dock blivit till genom en far och en mor, även om det är möjligt att konstgjort flytta omkring sädesvätska och ägg. Sådan är alltså allas vår uppkomst, vad vi än gör i våra liv.

Att man räknar med par i äktenskap och förhållanden beror helt enkelt på att det finns två kön och att man kombinerar en av varje.


Inte ens könsumgänge kan egentligen utföras av personer med samma kön. De två olika könsorganen passar för varandra och innebär att man kan förenas sexuellt. Med lika kön är detta inte möjligt.

 

Gentemot kritiker har det kvasimedicinska begreppet 'homofobi' spelat en stor roll. Ordet uppfanns i slutet av 1960-talet av en amerikansk psykolog, George Weinberg. Fastän han till och med doktorerat valde han att använda en klinisk medicinsk term, 'fobi', sjuklig rädsla för något, om den som, enligt honom, har svårt för att möta homosexuella. Enligt Wikipedia har han även handlett studenter i studier av homofobi, som om det faktist vore en sjukdom.

 

Ordet homofobi används idag om alla invändningar mot homosexualitet. Det flyttar över ansvaret till den som kritiserat, och ska få denne att dra sig tillbaka. Om man slår till reträtt är man tydligen frisk igen.

 

I grundlagen (Regeringsformen 1 kap 2 §) står det: ”Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.”



Men diskriminering kan inte syfta på att man talar om saker som de verkligen är. Om sakernas tillstånd då innebär begränsningar eller invändningar måste dessa få ha sin gång.





Stefan Pehrson



Comments