Home    

Historia: De vita barbareskslaveriet

 


Mycket uppmärksamhet och fördömande har riktats mot tragedin av den afrikanska slavhandeln, som skedde mellan 1600 -och 1900-talet. Men en annan lika avskyvärd handel med människor ägde rum ungefär samtidigt i Medelhavet. Det beräknas att upp till 1,25 miljoner européer var förslavade av de så kallade barbareskpiraterna.


 


Barbareskpiraterna var sjörövare eller kapare i Barbareskstaterna i Nordafrika, som härjade i Medelhavet och östra Atlanten, i vissa fall så långt ut som Island. De tog och sålde slavar, och stod periodvis under beskydd av Osmanska riket. Dessa slavars liv var lika illa som sina afrikanska motparter.


 


Slaveri är en av de äldsta yrken som människan känner till. Vi kan hitta uppgifter om slavhandeln redan i Hammurabis lagtext i Babylon ca 1800 f.Kr.


 


Folk från nästan alla större kulturer, civilisationer och religiösa bakgrunder har skaffat sig sina egna slavar och förslavat andra folk.


 


Emellertid har jämförelsevis liten uppmärksamhet ägnats åt den produktiva slavhandeln som genomfördes av pirater eller kapare, längs Barbareskkusten med början omkring 1600-talet.


 


Detta har kommit att bli känt som det vita barbareskslaveriet. Det beror på att det ofta var vita människor som var slavar och att det skedde längs med barbareskkusten (som den kallades av européer på den tiden), i vad som nu är Marocko, Algeriet, Tunisien, och Libyen.


 


De så kallade barbareskpiraterna, skaffade ett tvivelaktigt rykte åt sina länders innevånare, genom sitt, under många århundraden systematiskt, utövade sjöröveri och slaveri (varav en betydande del var europeiska slavar tagna vid piraträder).


 


Slaveriet och piraträderna var också legaliserat av dessa länders regeringar vilket inte gjorde att ländernas rykte blev bättre.


 


Alla som reste i Medelhavet vid denna tid tog en stor risk att bli fångade av dessa pirater och förda till Barbareskkustens städer för att säljas som slavar.


 


Men ibland attackerade piraterna inte bara fartyg och sjömän, utan ibland plundrade de också kustbosättningar i Italien, Frankrike, Spanien, Portugal, England, Irland, och även så långt bort som Nederländerna och Island. De landade på obevakade stränder, och kröp upp på byar i mörkret för att fånga sina offer.


 


Nästan alla invånare i byn Baltimore, i Irland, togs på detta sätt år 1631. Som ett resultat av detta hot, blev många kuststäder i Medelhavet nästan helt övergivna av sina invånare ända fram till 1900-talet.



  


På 1300 -och 1400 talet var det kristna pirater, främst från Katalonien och Sicilien, som dominerade haven, och utgjorde ett ständigt hot mot handlarna. Det var inte förrän utbyggnaden av det ottomanska imperiet i det 15:e århundradet som barbareskpiraterna började bli ett hot mot den kristna sjöfarten.


 


Omkring år 1600 hade europeiska pirater fört vidare avancerade segling -och varvsindustritekniker till barbareskkusten som gjorde det möjligt för piraterna från dessa områden att utvidga sin verksamhet i Atlanten. Effekterna av barbareskpiraternas räder kulminerade i början och till mitten av 1700-talet.


 


Medan barbareskslaveriet typiskt porträtteras som muslimska pirater som fångade vita kristna offer, är detta alltför förenklat. I själva verket var piraterna inte intresserade av ras eller religiös inriktning hos dem som de fångat.


 


Barbareskslavarna kunde vara svarta, bruna eller vita, katolska, protestantiska, ortodoxa, judiska eller muslimska. Och barbareskslavhandlarna var inte alltid muslimer det fanns också engelska kapare och nederländska kaptener som hade utnyttjat förändringen av lojaliteter i en era, där vänner kan bli fiender och fiender vänner, med ett enda penndrag.


 


"En av de saker som både den offentliga versionen och många forskare tenderat att ta för givet är att slaveriet alltid var efter ras", säger historikern Robert Davis, författare av Christian Slaves, Muslim Masters: White Slavery in the Mediterranean, the Barbary Coast, and Italy (”Kristna slavar, muslimska herrar”: Vit Slaveri i Medelhavet, Barbarikusten och Italien.") ”Men det är inte sant", tilläger han.


 


I sina kommentarer som kan komma att skapa kontroverser, hävdar dock Davis att det vita slaveriet har minimerats eller ignoreras eftersom akademiker velat se européer som onda kolonialister, snarare än som offer.



 


 


 


Livet som barbareskslav


Slavarna som fångats av barbareskpirater stod inför en dyster framtid. Många dog på fartygen under den långa resan tillbaka till Nordafrika, på grund av sjukdom eller brist på mat och vatten. De som överlevde togs till slavmarknader där de skulle stå i timmar medan köparna inspekterade dem innan de såldes på auktion.


 


Efter köpet, skulle slavar sättas i arbete på olika sätt. Män tilldelades oftast hårt kroppsarbete, som arbetare i stenbrott eller tunga byggnadsarbeten, medan kvinnor användes för hushållsarbete eller sexuellt slaveri. På natten sattes slavarna i fängelser som kallades ”bagnios" som ofta vara mycket varma och överfulla.


 


Men det absolut värsta ödet som kunde drabba en barbareskslav var att bli galärslav. Tvångsarbetet för en galärslav var som roddare och de var fjättrade vid årorna där de satt, en plats de aldrig fick lämna. De fick sova, äta, urinera och tömma tarmen på samma plats där de satt.  Galärsvakten piskade roddarna på deras nakna ryggar om de inte ansågs arbeta tillräckligt hårt. 


 




































Slutet på barbareskslaveriet 


Barbareskpiraternas aktivitet började minska under den senare delen av 1700-talet, när de mer kraftfulla europeiska flottor började tvinga piraterna att upphöra med att kapa sjöfarten.


 


Det skedde dock inte förrän de första åren av 1900-talet, då Förenta staterna och vissa europeiska länder allt ivrigare började slå tillbaka mot barbareskpiraterna, samt att Alger oftare blev bombarderat av Frankrike, Spanien och Amerika, i början av 1900-talet.


 


Så småningom, efter en anglo-holländsk razzia 1816 mot Alger, blev barbareskpiraterna tvingade att gå med på villkor där ett upphörande av kristna slavar ingick, även om slavhandel av icke-européer fick fortsätta.


 


 


Enstaka händelser fortsatte att ske, tills en annan brittisk räd mot Alger år 1824, och slutligen, en fransk invasion av Alger år 1830, vilket placerade den under kolonialt styre.


 


På liknande sätt invaderades Tunis av Frankrike 1881. Tripoli återvände till att vara under ottomanska kontroll år 1835, innan de slutligen faller i italienska händer i 1911 italiensk-turkiska kriget.


 


Slavhandeln längs Barbareskkusten upphörde slutligen när de europeiska regeringarna stiftat lagar som beviljade befrielse för slavar.


 


 


April Holoway




Comments