Home    

Granskning: Socialdemokraterna, Svenska kyrkan och religionsfriheten

Bild: Uppsala domkyrka

Fram till år 2000 hade Sverige en statskyrka, ett system som genom historien i olika former inneburit en symbios mellan staten och Svenska kyrkan. Efter demokratins genombrott omkring 1920 kom dock ett av de politiska partierna (med bistånd från ett annat) att allt mer eftersträva den nationellt dominerande kyrkans religiösa upplösning. I strid mot religionsfriheten har man in i nutid genomfört en överlagd plan att kontrollera landets största kyrka och omforma den efter sin egen ideologiska agenda.

I kyrkovalet fortsätter flera av de politiska partierna att ställa upp med sina politiska ideologier. Socialdemokraterna försvarar sin inblandning genom att definiera om syftet till ”en öppen folkkyrka”.

Vad är då folkkyrkan? Under 1700-talet etablerades den så kallade upplysningen med sin rationalism och syn på människan som autonom, självstyrande. På detta följde franska revolutionen, där folket sades kräva ut sin rätt att själva styra. Efter stora europeiska krig besegrades revolutionens motsägelsefulle beskyddare – den självkrönte kejsaren – Napoleon Bonaparte.

”Folket” hade dock etablerats som ett viktigt begrepp, och flera stora revolutionsförsök följde i Europa, särskilt 1830 och 1848. Vid denna tid framträdde Karl Marx med bland annat sin tes att ”religionen är ett opium för folket”, alltså att tron på Gud är en tröst som människan själv skapar i en hård värld.

Reaktionerna mot upplysningen och dess förnuftstro kom samtidigt genom romantiken med dess mystiska och diffusa gudssyn. I Danmark började kyrkan genom grundlagen 1849 att officiellt kallas folkkyrka. Formuleringen ”den evangelisk-lutherske Kirke er den danske Folkekirke” innebar närmast att en viss kyrka ansågs förknippad med det danska folket. Den inflytelserike prästen och psalmdiktaren Nikolai Frederik Severin Grundtvig framhöll i denna tid av ifrågasättanden betydelsen av den folkliga tron.

I Sverige kom teologiprofessorn och biskopen i Västerås stift, Einar Billing (1871-1939), att ta upp folkkyrkotanken. Han ledde ungkyrkorörelsen, som hade mottot ”Sveriges folk – ett Guds folk”. Som en samlande kraft hävdade Billing ”den religiöst motiverade folkkyrkan”.

Politiskt fick Sverige under åren efter första världskriget, 1918-21, allmän rösträtt för män och kvinnor. Socialdemokraterna började nu ofta inneha regeringsmakten, kontinuerligt från 1932 fram till 1976 (inklusive samlingsregeringen under andra världskriget). Partiledaren Per Albin Hansson introducerade 1928 uttrycket ”folkhemmet” för att beskriva partiets mål.

Samtidigt började partiets strategi beträffande Svenska kyrkan ta form. Ursprungligen innehöll partiprogrammet ett entydigt krav att helt enkelt skilja kyrkan från staten. Snart började dock en falang utveckla planen att i stället behålla kontrollen över kyrkan genom att omforma den.

Drivande var här den socialdemokratiske prästen Harald Hallén. Redan från början av seklet hade han drivit ett folkkyrkoprogram, enligt en ny, politiserad, definition av begreppet. Han var påverkad av Viktor Rydbergs tankar om en demokratisk folkkyrka, liksom av tysk liberalteologi. Kristendomen var enligt detta synsätt helt inomvärldslig och Jesus en moralisk lärare och föredöme. Upplysningens idé om den autonoma individen var viktig.

Harald Hallén varnade i riksdagen 1918 för att avskaffa statskyrkan, eftersom man då skulle förlora kontrollen över den, särskilt över prästernas utbildning. Prästkandidaterna skulle undervisas i modern bibel-kritisk teologi och inte i kyrkans troslära. Ett annat argument var att de konservativa skulle ta över om man inte behöll makten över kyrkan. ”Folkkyrkan” riskerade att ge vika för vad man kallade ”prästkyrkan”.

Man arbetade nu medvetet med det politiska inflytandet över själva organisationen. På riksplanet styrdes kyrkan av allmänna kyrkomötet med endast 50 ledamöter, varav hälften präster och hälften lekmän. Biskoparna var självskrivna ledamöter och ärkebiskopen självskriven ordförande. För Socialdemokraterna var dock ”folkets” brist på inflytande ett stort problem. För att kunna förändra kyrkan inifrån genomdrev man 1949 en avgörande kyrkomötesförordning (1949:174), som försköt förhållandet mellan prästerliga och lekmannaombud. Av 100 ledamöter var nu 43 präster (inklusive biskoparna) och 57 lekmän. (Nuvarande kyrkomöte med 251 ledamöter utan bunden andel präster inrättades 1982.)

En annan förändring var att de lokala kyrkofullmäktige/kyrkoråden nu blev valkorporationer, som utsåg ledamöter till kyrkomötet. På så sätt politiserades valen. Prästlönereformen 1951 innebar att prästerna nu betraktades som statstjänstemän i formell mening. Samtidigt blev det först detta år tillåtet att lämna Svenska kyrkan utan att övergå till annat kristet samfund.

Vägen öppnades därmed för att helt ta över Svenska kyrkan. Som ett led i planen att omforma kyrkan ställdes nu kravet på prästvigning av kvinnor. 1957 vände sig ecklesiastik-, alltså kyrkominister Ivar Persson (Bondeförbundet (idag Centern), då i regering med S) till kyrkomötet med en proposition om lag om kvinnliga präster. Teologiska utlåtanden hade entydigt slagit fast att detta var oförenligt med Bibeln. Förslaget avslogs och man begärde ytterligare rådrum. Mot gängse ordning att först höra kyrkomötet lade Persson i mars 1958 fram propositionen i riksdagen där den godkändes. På regeringens begäran inkallades ett extra kyrkomöte i augusti samma år och nu antogs förslaget (69 röster för, 29 mot, två nedlagda).

Samtidigt antogs emellertid samvetsklausulen, vilken innebar att biskop inte mot sin övertygelse skulle tvingas prästviga kvinnor och att präster inte skulle åläggas att i tjänsten utföra sådant som stred mot samvetet i frågan. Riksdagen antog i enlighet med detta lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst (1958:514).

Samvetsklausulen fick – inte oväntat – effekten att det blev omöjligt för kvinnor att prästvigas i vissa stift eller söka tjänst i vissa församlingar. För att komma åt hindret upphävde riksdagen, dock efter beslut i kyrkomötet,1982 1958 års lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Detta var ett avgörande drag. I stället kom nu lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet att fullt ut gälla också Svenska kyrkans verksamhet. På grund av bytet av lag kunde samvetsklausulen inte längre åberopas. Sedan dess har kraven på prästkandidater skärpts. Man måste förklara sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst, oavsett deras kön. Detsamma gäller för att få bli kyrkoherde.

Kyrkan styrs från denna tid – men, märk väl, efter beslut i det politiserade kyrkomötet – helt av samhällets lagar om jämställdhet mellan män och kvinnor. Här har lagen 1979:1118 först ersatts av jämställdhetslagen (1991:433). 2009 upphävdes denna och efterträddes av den långt mer omfattande och radikala diskrimineringslagen, DL (2008:567): ”1 § Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder” (www.lagen.nu/2008:567).

Här finns två nya ”diskrimineringsgrunder”: ålder och könsöverskridande identitet eller uttryck. Lagen omfattar även fler samhällsområden än tidigare, t.ex. inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten, inte bara arbetsmarknaden. Intressant är att lagen är tvingande: ”3 § Ett avtal som inskränker någons rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag är utan verkan i den delen”.
Frågan är vad inkluderandet av religion här kan innebära.

Svenska kyrkan har alltså av ett politiskt parti med målet att omforma samhället till ett folkhem förvandlats till en folkkyrka, men i en ny mening anpassad efter det politiska målet. Kyrkan sägs ska vara demokratisk, öppen och tolerant. Detta innebär att dess trosinnehåll styrs av folket genom omröstningar. Allting som människor bestämmer för sin egen del ska godtas. I princip avvisas Guds makt över sin skapelse.

Avvikelserna är här så stora att kyrkan inte längre kan sägas tjäna sitt religiösa eller andliga syfte. Man kan inte heller hävda att religionsfriheten tillåts omfatta Svenska kyrkan. Möjligheten att omfatta vilken religion man vill gäller inte när människor med andra motiv tar över organisationen och genomdriver en helt annan inriktning än den som följer "Guds heliga ord", som det heter i kyrkoordningen, kap. 1. Frågan är om inte landets grundlag (Regeringsformen kap. 2) omintetgörs i och med detta.


Stefan Pehrson


Artikeln bygger på artiklar i Nationalencyklopedin samt Nytt vin i gamla läglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973 av Daniel Alvunger, en bok som ingående granskar det politiska övertagandet av Svenska kyrkan.




Comments