Home    

Historia: Tillbaka till medeltiden I

 


Inledning




Det talas ofta om ”renässansen” som en rörelse, som inledde resan bort från det kristna inflytandet under medeltiden och tillbaka till ett fokus på människan, närmare bestämt individen. En sådan människoideologi är dock svår att finna under antiken, den epok på andra sidan ”mellantiden” som skulle ”pånyttfödas”, vilket ordet betyder. Det var en hård period, präglad av härskarkult å ena sidan och institutionaliserat slaveri å den andra. Om något, räknades stora män som Alexander den store och Gajus Julius Caesar som förebilder. I många avseenden visar emellertid deras föredöme att makt är rätt och människan medel snarare än mål. Staten står över människan, inte minst i Romarrikets fall. Samtidigt fanns förstås litterära storheter och filosofer av olika slag. Lagstiftningen skulle bilda modell.




Den stora orsaken till den omtalade renässansen på 1400-1500-talen var inflödet av lärda flyktingar efter den ottomansk-turkiska erövringen av de sista resterna av Östromerska riket (Bysans), Grekland och huvudstaden Konstantinopel. Den var dock inte först. Redan på 1100-talet uppkom en renässans genom återupptäckten av de grekiska författarna efter återerövringarna av Spanien och Sicilien från muslimerna och korstågen.




Den första renässans vi kan räkna inföll dock redan under den kristne härskaren Karl den store och hans efterträdare på 700-800-talen. Vid Västromerska rikets sammanbrott hade de germanska frankerna brett ut sig även över Gallien (nu ”Frankrike”). Till skillnad från de andra germanstammarna antog de på 490-talet romersk-katolicism och hade därför ett gott förhållande till påven. Som faktisk ledare under dåvarande kungaätten merovingerna besegrade Karls farfar Karl Martell muslimerna – som trängt upp genom Spanien ända in i södra Gallien – vid Poitiers 732. Martells son Pippin den lille tog med påvens stöd själv kungamakten 751. Formellt lydde Italien under kejsaren i Konstantinopel, men bytte nu beskyddare till Frankerriket. Genomgående understödde frankerna anglosaxiska kristna missionärer på kontinenten, organiserade av Rom.


 



Pippins son Karl (den store) blev kung 768. På olika håll utkämpade han krig och erövrade områden. För att hålla samman sitt stora rike utfärdades särskilda lagar, kapitularier (med olika kapitel). Tidigt inskärptes exempelvis skyldigheten att acceptera kompensation i stället för blodshämnd. Genom kapitularier i olika ämnen fortsatte organiserandet av riket. Rättvisa skipades runt om i landet genom kungens ”sändebud”, missi. Samtidigt blev utbildning en huvudangelägenhet i Karls politik.


 




Karl den stores utbildningsprogram



Kung Karl började nu knyta lärda män till sig. I Italien fanns manuskript och lärdom. Härifrån rekryterades Paulinus av Aquileia, Paulus Diaconus och Petrus av Pisa. När en disputation mellan Petrus och juden Lullus hölls i Pavia fanns bland åhörarna en tillrest anglosaxisk lärd, diakonen Alkuin av York. Han var rektor över katedralskolan i York, tidens kanske mest framstående skola med ett rikt bibliotek bestående av all upptänklig litteratur.


 



Något år senare, 781, möttes Karl och Alkuin i Parma. Nu erbjöds han att bli ledare för kungens nyinrättade palatsskola. När han tillträdde året därpå förde han med sig såväl Yorks bildningsideal som bokavskrifter. Utbildningsprogrammet bestod av de sju ”fria konsterna” från antiken; undervisningsspråket var latin. Här undervisade Alkuin kungen själv, prinsarna inklusive Ludvig (den fromme) och andra släktingar. Dessutom deltog begåvade unga män, som senare gjorde karriär som biskopar, samt kungens vän Einhard. I Karls biografi, Vita Caroli Magni, berättar Einhard:


 


”Han odlade flitigt de fria konsterna, och höll dem som undervisade i dem i hög aktning och gav dem stor heder. Han tog lektioner i grammatik av Petrus av Pisa, som vid den tiden var en gammal man. En annan diakon, Alkuin av Britannien, med efternamnet Albinus, en man av saxisk härkomst, var tidens främste lärde. Alkuin var hans lärare i de andra ämnena. Kungen spenderade mycket tid och arbete med honom för att studera retorik, dialektik och särskilt astronomi. Han lärde sig matematik och brukade undersöka himlakropparnas rörelser med nyfikenhet och intelligent noggrannhet.”


 


Man kan känna tyngden av Karls utbildningssatsning i att han själv aldrig lärde sig skriva. Han hade börjat för sent och hade föga framgång.


 




Systematisk skolorganisation



Palatsskolan blev alltså från 782 ett slags modell för utbildningen i Frankerriket. Hovet var emellertid rörligt, och först 794 kan Aachen kallas huvudstad. Där byggdes ett betydande palatskapell. Karls plan var dock en fullständig systematisering av skolsystemet. Forskaren A. F. West framhåller i Alcuin and the Rise of the Christian Schools särskilt ett brev, som han kallar medeltidens första allmänna stadga om utbildning: Biskopsdömen och kloster bör ”vara nitiska i odlandet av lärdom och i att undervisa dem som genom Guds gåva har förmågan att lära”. Var och en måste lära sig sin uppgift.


 


Det gäller att få fram lärare: ”Sådana män ska verkligen utväljas för detta arbete som har både viljan och förmågan att lära och en önskan att undervisa andra.” Kopior av brevet skulle sändas ut till alla biskopar och kloster. I den betydelsefulla ”Allmänna uppmaningen” (Admonitio generalis) 789 befaller han inrättandet av katedralskolor i stiftsstäderna och klosterskolor: ”Och låt dem ta till sig inte bara barn i slavståndet utan också fria mäns söner. Och låt inrätta skolor i vilka pojkar kan lära sig läsa. Rätta noggrant psalmerna, skrivtecknen, sångerna, kalendern, grammatiken i varje kloster eller biskopsdöme, och de katolska böckerna”. Programmet har kallats ”den karolingiska renässansen”. Den innefattade kunskaper på alla plan, men inte minst språkligt.




Som ett led i ansträngningarna systematiserades kopiering av böcker i klostrens skrivarstugor. Man utvecklade dessutom en enklare skrift, vad vi idag kallar små bokstäver, minuskler, ”karolingisk skrift”. Majuskler, alltså stora bokstäver, behölls för rubriker, början av meningar, initialer med mera. Därmed kombinerades två teckentyper, som är brukligt än idag. Under 1100-talet övergick den i gotisk skrift. Nästan alla antika skrifter i väst bevarades genom detta program i karolingisk skrift. När humanisterna under 1300- och 1400-talen upptäckte antikens litteratur trodde de därför att den skriften var den som författarna själva använt. Den återupplivades därför i varianten antikva, ”den gamla”. Tryckkonstens uppkomst befäste omsider detta.


 




Kejsarkröningen och fortsättningen



Karl gjorde flera besök i Rom. Under mässan i Peterskyrkan juldagen 800 gick påven plötsligt fram och krönte honom till kejsare, och folket hyllade honom. Enligt biografen Einhard blev han förargad, men det är oklart huruvida det var uppgjort. Genom handlingen ansågs det Västromerska riket ha återupplivats. År 476 hade det upphört genom en statskupp. Den lärde Alkuin förblev kungens förtrogne, men kritiserade hans hårda behandling av saxarna:


 



”Tron föds, lär S:t Augustinus, av viljan, inte av tvång. En människa kan dras in i kristendomen, aldrig tvingas in. /…/ De som undervisar i kristendom måste utbildas efter apostlarnas exempel. De måste vara predikanter, inte rövare, och lita enbart på Guds godhet.”



 


 


Alkuins elever förde arvet vidare, även till vårt land. Karls kusin Adalhard blev abbot över klostren Corbie och dess avläggare i den tyska rikshalvan, Corvey, där Ansgar var munk. Sedan Karl dött 814 initierade hans son och efterträdare Ludvig den fromme missionen till Norden under Ansgars ledning. Mest berömd av Alkuins elever är Hrabanus Maurus, abbot i Fulda, sedan ärkebiskop i Mainz; han understödde Birkas lokale biskop Gautbert. Katedralskolor uppkom i hela Västeuropa, omsider även i vårt land. Under 1600-talet övergick de i gymnasier.


 



Stefan Pehrson




Comments