Home    

Livsåskådning: Var gränsen går - Kristendomen och det politiska

 


 Inledning


I en intervju med Anita Maria Vestin och Viktor Johansson, nytillträdda företrädare för Kristna värdepartiets ungdomsförbund, ställdes den omfattande frågan om var gränsen går mellan tro och politik. En fråga som bara delvis gäller relationen mellan religionen och staten, och främst var gränsen går mellan kristendomen och det politiska (offentligheten och samhället) i vid mening. Frågan är omfattande, men jag vill delge mina korta reflektioner kring ämnet.


 



Guds lagar reflekterar Guds goda karaktär och har en civiliserande effekt



Varför är kristna, i grund och botten kristna? Beror det på religionens historiska och nationella rötter i svensk mylla, eller på dess äkthet och sanning? Våra förfäder konverterade av det sistnämnda skälet, även om deras ättlingar idag i olika hög grad må vara kristna av kulturhistoriska skäl. Men vaknade förfäderna upp i ett dike?


 


Såväl Knut den Store, vilken introducerade lagstiftning baserad på biblisk lag i stora delar av Skandinavien och England för tusen år sedan, som vår protestantiska rättsordning mellan åren 1608 till 1734, tillämpade vad Viktor kallade ”theonomy”, d.v.s teonomi eller ’ordning baserad på Guds lag’.


 


Mosaisk lag existerade på pappret som juridiskt fundament inom svenskt rättsväsende in på 1900-talet, och Sveriges bruk av mosaisk rätt sedan reformationens dagar är ganska unikt i västerlandet (med undantag från kontinentaleuropeiska stadsstater under reformationen och vissa amerikanska kolonier). Frågan är: Var det ett dike?


 



Sanningen är den att regler baserade på Guds lagar i Skriften har en starkt civiliserande verkan, och är väsensskild från islamisk sharia, vilken har ett annat juridiskt ursprung.


 


Teonomin har i Europa lett till att kvinnorov kriminaliserades, att abort tabubelagdes och bekämpades, att hedendom och villfarelser upplöstes, och att mened, mord, häxeri, otukt (otrohet, sodomi, bestialitet, sex innan äktenskapet), incest och olika former av sabbatsbrott bestraffades. Innan rådde lokala sedvänjor som upprätthölls av släkterna och klanerna själva, utan någon objektiv moralisk skiljedomare.


 


Teonomin upphävde dessa förhållanden, i Sverige delvis kända genom den sedvanerätt som man kan utkristallisera i de så kallade landskapslagarna, inte bara i samhället utan i alla livets aspekter:


 


Det trettioåriga kriget i tyska riket pågick ungefär mellan år 1618 och 1648 och ledde till att uppemot 60% av befolkningen dog eller tvingades fly. När svenskarna blandade sig i detta krig på allvar introducerade Gustav II Adolf en soldaträtt baserad på Guds krigslagar i Moseböckerna, som givetvis inte introducerade barbari utan en starkt civiliserande verkan:


 


Våldtäkter, plundring för att ens anskaffa föda, samt bränna byar, städer eller förstöra egendom förbjöds resolut, varav alla var orsaker till krigets brutalitet och förbjudna i Skriften i allmän krigföring (till exempel: 5 Mosebok. 20:19, 22:25-26).


 


Utöver det förbjöds dryckenskap, att medha prostituerade eller kvinnor soldaterna inte var gifta med, blasfemi mot Skriften och eukaristin (nattvarden) samt sanktioner mot att ej deltaga i bön eller gudstjänst utan giltiga skäl.


 


Det karolinska Sverige kan konstateras vara ett moraliskt och etiskt föredöme eftersom man tillämpade biblisk lag och rätt i samhällssfärerna, vilket i sig kan vara den avgörande orsaken till det historiska epitetet ’stormaktstiden’.


 


Andra länder, som Holland och de amerikanska kolonierna, där Skriften använts systematiskt som rättesnöre och konstitution, är sådana där de positiva friheterna varit starka och den moderna,’ hobbesianskt leviathanska’ staten begränsats i sin maktfullkomlighet och jurisdiktion.


 


Det är värt att påpeka: Hela den "reaktionära" traditionen av begränsad statsmakt härrör i västerlandet från kristendomen och sammanblandning av Bibeln med politik: Skriften, och Guds direkta ord i den, erkänner blott statens roll som rättskipare, skatteupptagare med reservationer, samt samordnare av samhällets försvar.


 


Ännu längre tillbaka, under medeltiden från 500-tal till 1500-tal, dominerades kristendomen av den romerska rätten med rötter i kejsar Justinianus pandekter och ’corpus juris’; blandningar mellan kyrkans kanoner, romersk och lokal sedvanerätt, och bibliska lagar och regler. Denna romerska rätt har influerat de flesta kontinentaleuropeiska länder – och i ren form var den Serbiens och andra östeuropeiska staters konstitution.


 



Klyvning i världsliga och andliga sfärer är kyrklig innovation orsakat av historiskt trauma




Man kan, och bör, konstatera att kristendomens historia (och världshistorien påverkad av västvärlden) är präglad av bibliska tillämpningar i samhället, i blandversioner (kristen romersk rätt) och i mer rena bibliska versioner av Guds lag (teonomi), och att det är först i och med upplysningstiden och den moderna totalistiska statens framväxt som Guds lag fått träda tillbaka från offentligheten tillsammans med hela den kristna tron.


 


Orsaken är den åtskildhet mellan världsligt och andligt (på lutherskt språk kallad ’tvåregementsläran’) som avancerat i västkyrkan successivt sedan Karl den store med det nya feodala romerska riket, och i östkyrkan sedan ikonoklasmen, och som förstörde symfonin mellan kyrka och stat.


 


Ursprunget till den permanenta obalansen ligger i att stora delar av de romerska institutionerna upplöstes eller upphörde att fungera i Västeuropa och medelhavsområdet under slutet på 400-talet, vilket gjorde att kyrkan lämnades kvar ensam som rättslig, social och ekonomisk institution – ibland i flera sekler – tills nya furstar manades att kliva fram, och därmed per automatik hamnade i konflikt med kyrkan vare sig någon av parterna ville eller inte.


 


Detta är västerlandets gryning, liksom medeltidens och feodalismens. Sedan dess har kyrkoinstitutionerna antingen dominerat staten eller dominerats av den, och jämvikt har aldrig uppnåtts utan skalan har alltid tippat åt det ena eller det andra hållet, till den kristna religionens nackdel.


 


I den ofördärvade fornkyrkan existerade ingen klyvning mellan Caesars och Guds (ty allt är Guds och endast själva myntet Caesars). Därmed delade kejsare, statsbyråkrati och kyrkohierarki – alla underställda Guds lag och säkerställande att ingen av de andra avföll – jurisdiktioner i ’symfonisk’ och symbiotisk maktdelning utan den ena eller andres dominans.   


 


Men bara för att ’politisk kristendom’ och teonomiska tillämpningar har en stark historisk tradition, innebär det inte att tesen stämmer överens med apostolisk instruktion och evangelium. I modern tid, liksom i forna tider, har det existerat antinoma strömningar som förnekat Skriftens roll som pedagog och rättesnöre, och istället betonat berättelsen om Guds frälsningsplan oberoende av människors tyckanden och göranden.


 


Gud är absolut suverän, och Han har en medveten plan med historien från Syndafallet till Uppståndelsen, men den Gud som framträder i Skriften är ingen fullständigt transcendent och opersonlig Gud som inte har någon direkt kommunikation med skapelsen, som gnostikerna, mohammedanerna och platonisterna lärde och lär. Gud är god, och skapelsen är god, och Guds attribut är kvintessensen av godhet.


 


Gud kommunicerar Sina attribut till skapelsen via Sitt Ord och Sin Ande – och detta är den centrala betydelsen för treenighetsläran: att Skaparen kan kommunicera direkt med Sin skapelse utan skapat medium.


 


Vår Gud kommunicerar därför Sina attribut, vilket återkommer åter och åter igen genom hela den samlade Skriften, och i den förmedlas en perfekt etik och moral baserad på Guds Själva karaktär. Detta är Guds lag, tillgänglig enbart för de kristna; omöjlig för muslimer av teologiska skäl, otillgänglig för judar av kulturella skäl.


 


Till exempel demonstreras agape vara ett av Guds attribut, med det välkända citatet ”Gud är kärlek” som ledstjärna. Kärlek, på koinegrekiska agape, innebär ’tillit’ och ’tillgivenhet’ snarare än villkorslös acceptans och tolerans – vilket den feministiska diskursen implicerar – och mellan Fadern och Sonen/Ordet och Anden/Andedräkten råder perichoresis; ett ömsesidigt innevarande de tre emellan i enhet.


 


Frälsaren lär alltså att den inre, immanenta, dynamiken i Guds treenighet är agape. Gott så, men vad har denna teologiska utläggning med det politiska att göra? Kristus svarar på det Själv, genom att tillstå att detta attribut även är fundamentalt för människornas etik och moral gentemot skapelsen samt gentemot Skaparen: Du skall älska (ha tillit och visa hängivenhet gentemot) Herren Gud och genom det, dina medmänniskor.


 


Livet skall ordnas efter de fyra första budordens ordination (tillgiven Herren), så att de sex sista (tillgiven din nästa) kan tillämpas. Att ordna livet teocentriskt, och därmed även samhället, är alltså en universell plikt förmedlad i skapelsemandatet, mosaisk administration och i förlängningen även missionsbefallningen. Gud först, det mänskliga sedan.


 


Teologi formar alltså på ett väsentligt plan ett konsekvent kristet förhållningssätt gentemot det politiska samhället, och något annat är inte möjligt. Ideologier uppstod som sekulära teologier, och ett ideologiserande av den kristna religionen till en värdegrund lakar ur det salt som de kristna är ämnade att strö.


 


Tvärtom har Gud i alla dispensationer ingått förbund med människorna, administrativt åtskiljande i tid, men ändå till sin kärna ett och samma förbund, och som Guds nya utvalda släkte är de kristna befallna att göra vad Adam i Eden och Israel i Kanaan misslyckades med: människan är kallad att leva som, och i det samhälle, Gud uppmanat och förmanat oss att leva.  


 


 


Thomas Sutter




Comments