Home    

Krönika: Det odelade samhället

 2015-05-01


 


Redan franska revolutionen skilde på människor. Efter att ha inletts mera prövande och idealistiskt yrkade i slutet av 1792 de radikala bland revolutionärerna på kung Ludvig XVI:s avrättning. Han skulle ”dömas för brottet att han varit kung”. Eftersom han inte fått sin makt av det suveräna folket var han en usurpator, som själv tagit makten.


 


Ledaren advokaten Maximilien Robespierre ville i sitt tal inför nationalkonventet 3 december inte kalla det en process eller ledamöterna för domare. Han slutsats är helt mekanisk, med revolutionen som utgångspunkt:


 



”Att föreslå inledandet av en process mot Ludvig är en antirevolutionär tanke, för därigenom ifrågasätter man själva revolutionen. Om Ludvig kan kan bli föremål för en process, så kan han också frikännas, han kan befinnas oskyldig. Ja, han antas vara oskyldig tills han är dömd. Men om Ludvig kan antas vara oskyldig, hur går det då med revolutionen? Är den inte underkastad ovisshet, tvivel? Om Ludvig är oskyldig, då blir frihetens försvarare brottslingar, och rebellerna [mot folkets suveränitet] skulle vara sanningens vänner och den förtryckta oskuldens beskyddare. /.../ Med djup smärta uttalar jag därför den ödesdigra sanningen: det är bättre att Ludvig dör än att hundra tusen dygdiga medborgare omkommer. Ludvig måste dö därför att fäderneslandet måste leva.”



 


Resonemanget är helt strukturellt. Det innebär inte bara att absolut kungadöme av Guds nåde fördöms, utan att folkets suveränitet sätts i Guds ställe som yttersta princip, över mänskligt liv och död.


 


Idag ser vi samma tradition återupplivad inom radikalfeminismen, bland dem som ser rasism där det inte handlar om raser och inom den autonoma vänstern. Ja, man går ännu längre; den egna upplevda identiteten formuleras som ett krav mot det gemensamma samhället.


 


Varför har vi då en gemensam ordning? Varför är det – om något – inte förtryck att alls ha lagar som man måste följa eller diskriminering att ha en riksdag som får bestämma vilka lagarna ska vara? Om det ekonomiska eller sociala egentligen är det som styr, varför då inte arbeta ekonomiskt eller socialt? Om könet inte har betydelse, varför då ställa krav utifrån det?


 


Samhället handlar per definition om det gemensamma. Inte att alla är lika, att de har lika eller att de fungerar lika. Vissa saker är gemensamma, som behovet av utbildning, säkerhet, vård och respekt. I förhållande till de naturligt manifesterade enheterna, familjerna, arbetar staten utanför dem med fixerade ordningar och samhället mellan dem med inbördes hjälp och medmänsklighet. Liksom en familj kan stöda en annan när skäl och möjlighet finns, kan ett samhälle stöda ett annat. Men de kan inte upplösas, förnekas eller motarbetas. Familjen måste vara kvar för att samhället ska vara kvar, och utan samhälle kan vi inte ha en gemenskap, för vilkens bevarande statens fasta ordningar kan motiveras. Individer är vi allihopa, och framhållandet av det egna individskapet är tomt skryt.


 


Därför behöver vi ingen politik som bygger på kamp mellan olika grupper, det må vara sociala så kallade klasser, de politiserade könen eller människor som valt att flytta till ett nytt land och de som valt att bo kvar. Samhället bygger på gemenskap, inte kamp. Den som inte accepterar en gemensam ordning accepterar inte samhället som sådant.


 


Därför bortfaller även behovet av en särskild dag, som hävdar och hyllar kampen mellan grupper. Som utnyttjar den gemensamma ordningen för att ställa grupper mot varandra.


 


Första maj har inte alls börjat som en arbetarklassens dag. Under tidig medeltid användes först 1 mars som en dag för frankiska kungar att mönstra sitt manskap och hålla rådsförsamling. För klimatets skull flyttades dagen år 755 till 1 maj. Firandet fortlevde sedan utan politiska aspekter, främst i städerna, i form av stridslekar och skyttetävlingar. Festen spreds ut över nordvästra Europa och – via Tyskland – till Skandinavien. En gammal germansk vårsed att ”maja” med grönt togs in. Nu uppkom ”majstången”, som på grund av klimatet hos oss flyttats till midsommar.


 


Samtidigt hade majfirandet en stark kyrklig förankring. Under medeltiden var 1 maj helgondag för apostlarna Filippos och Jakob. Under 1400-talet övergick fokus till Sankta Valborg, firad samma dag. Då 1 maj samtidigt blev sista dagen före en fasta 3 maj uppfattades den som ett slags fastlag med rum för gyckel och upptåg. Detta präglade sederna för många hantverkslag och köpmannagillen. I början av 1500-talet uppförde djäknarna (elever) sång och gyckelspel på dagen. På landsbygden gjorde drängarna likadant. Utflykter i det gröna blev i senare tid ett borgerligt förstamajnöje. Samtidigt utvecklades bland studenterna i Lund och Uppsala ett valborgs- och förstamajfirande, som kan gå tillbaka på djäknarnas majfest.


 


Efter denna långa utveckling var det först 1889 som 1 maj blev en internationell dag för arbetardemonstrationer. 1939 blev den i vårt land ”helgdag” utan kyrklig karaktär. Än idag fungerar den som en högtidsdag för dem som använder den gemensamma ordningen för att kollektivistiskt dela in människor i grupper, som man påstår befinner sig i kamp med varandra. Det är dags för folket att gemensamt tacka nej till detta.


 


Stefan Pehrson har en fil kand. i kyrkohistoria och är medlem i Kristna Värdepartiet


 


 


 




Comments