Home    

Krönika: "Sakine, skolan och föräldrarnas rätt"

En bra ingång vid samtal om religiösa friskolor är FN:s deklaration om mänskliga rättigheter artikel 26 punkt 3. Den säger:



Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.



Europakonventionen säger vidare att staten skall respektera föräldrarnas rätt ”att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”


Sedan 1995 är Europakonventionen överordnad svensk lag. Därför är svenska myndigheter egentligen skyldiga att ta hänsyn till föräldrars eventuella invändningar mot inslag i skolan som inte står i överensstämmelse med deras religiösa eller filosofiska övertygelser.


När så inte sker bryter myndigheterna mot lagen. (Läs med fördel Lars F Eklunds genomgång av rättsläget).


Mot bakgrund av dessa konventioner och sunt förnuft borde frågan om friskolornas existens, även religiösa sådana, vara en icke-fråga. Det är föräldrarna som ansvarar för barnets välfärd och fostran och de måste därför ha friheten att sätta barnet i den skola som de önskar. Utan denna frihet kan de inte ta sitt naturgivna ansvar.


Det kan förstås gå snett och då måste det omgivande samhället reagera. Skolor kan bli fängelser och rena indoktrineringsanstalterna. Men alternativet med ett statligt utbildningsmonopol är värre.


Det leder till ofrihet och påtvingad enhet. Och faktiskt till en statligt sanktionerad indoktrinering. Önskar vi verkligen ett pluralistiskt samhälle (till skillnad från Humanisternas idé om ett sekulärt sådant) måste föräldrarnas vilja för sina barn respekteras.


Med dessa tankar i huvudet läser jag Sakine Madons kommentar i Expressen om Humanisternas kampanj om att barn ska slippa bli ”stämplade med en viss livsåskådning”. Judinnan Anita Goldman gick i taket när hon såg kampanjen och jag tycker i det stora hela att hennes reaktion är berättigad.


Men Sakine Madon menar att ”missförståndsproffsen nu ställt sig på rad” (en mycket kort rad) och att det är självklart att myndigheterna inte ska behandla barn som tillhörande en viss religion.


 Hennes artikel är tanklös. Hon tar inte det minsta hänsyn till vare sig vad MR-konventionerna säger eller frustrationen som många religiösa föräldrar känner över den svenska skolan (disciplinproblem och undervisningen om sexualitet för att ta två exempel).


Det hon menar är självklart, att barn inte har en religiös identitet, är verkligen inte det. Den utvecklas förstås och är vid unga år kopplad till föräldrarnas. Men barnets samhörighet med föräldrarna är central för dess utveckling och inget som en skola ska laborera med.


Det är den tillhörigheten skolan ska visa respekt för. Det handlar alltså inte om att ”stämpla” barnet med en viss livsåskådning (vad det nu närmare innebär) utan att ta hänsyn till det religiösa sammanhang som barnet lever i.


Inte heller verkar Sakine Madon värna det pluralistiska samhället, trots att hon är liberal. Hon är blind för att den ”icke-konfessionella” skolan är en chimär och att en enhetsskola skapar ett enhetssamhälle.


Ska vi få ett samhälle där civilsamhället florerar och har stor mångfald måste föräldrarna få styra över sina barns utbildning.


Denna möjlighet är redan kraftigt kringskuren, trots att vi har friskolor med och utan religiösa inslag. Skolplikten gör barnen till skolans egendom i nio år och läroplanen, som alla skolor måste följa, är detaljerad.


Hemundervisning nekas regelmässigt och föräldrar har svårt att få igenom undantag. Om man inte är beredd att bara följa strömmen är det svårt att vara förälder idag.


Ofriheten dominerar skolans värld vilket är sorgligt i sig. Det blir extra sorgligt när inte ens den icke-socialistiska oppositionen, vår så kallade höger, står upp för familjers frihet att styra över sina barns skolgång.


 


Pelle Poluha




Comments